Tityos äfven jag såg, en son till beprisade Gaia, 575
Sträckt på marken; uppå tunnlandena nio han låg der,
Sutto också hvarsids två gamar, och frätte hans lefver,
Trängande nätet inunder; han ej afvärjde med händren.
Ty han Leto betvang, Zeus' prisade medsofvarinna,
När till Pytho hon gick igenom det vackra Panopeus. 580
Tantalos äfven; jag såg, uthärdande skräckliga plågor,
Stående midt i en göl, som nalkades honom till hakan.
Törstande stod han der, och kunde ej få sig att dricka.
Ty så ofta sig krökte den gamle, och önskade dricka,
Likaså ofta försvann insugade vattnet; och svarta 585
Mullen vid fötterna syntes; en gudom vållade torrkan.
Ofvanifrån höglöfvade trän ock slöste med frukter,
Päron och äppelträn, skönfruktige, jemte granater,
Grönskande, friske olivträd med, och kostlige fikon;
Men då den gamle sig sträckte, att dem vidröra med händren, 590
Vinden slungade dem allt upp till de skuggiga skyar.
Sisyphos äfven jag såg, uthärdande väldiga plågor,
Lyftande en ofantelig sten med händerna begge.
Sannerlig, spjernande han med händer och fötter tillika
Stenen vältrade upp mot klinten; men just när han skulle 595
Öfver toppen den kasta, då rullade blocket tillbaka;
Och den skändlige sten nedrullade åter till fältet.
Men, ansträngande sig, han välte den åter; och svetten
Dröp från alla hans lemmar, och damm kring hufvudet uppsteg.
Efter honom jag skådade ock Herakles, den starke, 600
Endast en skuggbild; sjelf han ibland odödliga gudar
Gläds vid gelagen, och eger den skönfotknöliga Hebe,
Dottren af mäktige Zeus och utaf gullskoiga Here.
Men kring honom var skrän af de döda, liksom af fåglar,
Skrämda upp öfverallt; sjelf liknande mörkaste natten, 605
Höll han den blottade bågen i hand, och pilen vid strängen,
Skådande hiskligt omkring, och lik en skjutande städse.
Öfver bröstet på honom förskräckeligt hängde gehänget;
Gyllene var det, och der mångt underverk var arbetadt,
Björnar, och vildaste galtar och grymt anblickande lejon, 610
Drabbningar, äfvensom strider, och mord derjemte, och mandråp.
Konstarbetande mer ej freste på annat ett konstverk,
Han som detta gehäng med konst fullbordade en gång.
Och han kände mig genast, såsnart han med ögonen skådat,
Och veklagande talte mig till de vingade orden: 615
O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus,
Usle, isanning du lider jemväl så skräckeligt öde,
Som jag i solens sken uthärdade sjelf der på jorden.
Visserlig var jag en son till Zeus Kronion, men jemmer
Hade jag dock otalig; en vida ringare herre 620
Tvangs jag lyda, och han pålade mig svåra bedrifter.
Ock han mig sände hitned, för att hunden hämta; han trodde
Icke för mig en annan bedrift, än svårare, finnas.
Hunden likväl jag förde, och hämtade upp fria Aïdes;
Ty klarögda Athene mig följde och sjelfve Hermeias. 625
Så han sade; och gick till Aïdes' boningar åter.
Men jag stannade qvar på min plats, i händelse någon
Skulle komma ännu af de drottar, som förr aflidit.
Och nu hade jag sett de forntidskämpar, jag ville,
Theseus, Peirithoos, beprisade gudarnes söner. 630
Men mellertid otålige skaror af döda församlats
Med förskräckelig låt; och den bleka skrämseln betog mig,
Att det hiskliga hufvud utaf vidunderlig Gorgo
Skulle ur Aïs sändas af väldiga Persephoneia.
Strax derpå till galejan jag gick, och kamraterna mante 635
Sjelfve stiga ombord, samt akterlinorna lösa.
Genast de stego ombord, och på tofterna satte sig neder.
Men på Okeanos-floden af vågen fördes galejan,
Först med rodd, och derefter utaf den grannaste medvind.
Tolfte Sången.
Men såsnart som galejan nu lemnat Okeanos-flodens
Vatten, och kommit till böljan utaf bredvägiga hafvet,
Samt till Aiaias ö, der den tidiga morgongudinnans
Boningar finnas och danser, och Solen hafver sin uppgång;
Dit ankomne vi halade upp vår galeja på sanden, 5
Och vid hafvets bränning jemväl utstego vi sjelfve.
Sedan vi der utsofvit, vi bidde gudomliga Eos.
När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos,
Då affärdade jag till Kirkes boning kamrater,
Att afhämta derfrån Elpenors döda lekamen. 10
Sedan vi huggit oss ved, der stranden sträckte sig ytterst,
Sorgsne vi skötte vårt lik, utgjutande ymniga tårar.
Men då den döde var bränd, och den dödes vapen tillika,
Redde vi honom ett kummel, och ställde derofvan en grafvård,
Fästande prydelig åra på öfversta toppen af kumlet. 15
Vi bestyrde nu så om ett och om annat; men Kirke
Undgick ej, att vi kommit ifrån Aïdes, och skyndsamt
Styrande ut sig hon kom; och tärnor buro med henne
Bröd, och rikeligt kött, och derhos det glödande rödvin.
Der i midten hon stod, nu talte gudinnors gudinna: 20
Djerfve, som lefvande hafven i Aïs boningar inträdt,
I tvedöde, då en gång blott dö öfrige menskor!
Men nu välan, förtären af maten och dricken af vinet
Här heldagligen; sen när morgonrodnaden tändes,
Seglen hädan; men jag vill visa er vägen, och allting 25
Gifva vid handen, på det ni, af jemmerlig villa ej måtten
Hvarken till sjös eller lands vid lidna förluster beängslas.