Så hon sade; men mig manhaftige sinnet bevektes.
Så vi då dagen igenom, intill nedgående solen,
Sutto, och njöto det rikliga kött, och det ljufliga vinet. 30
Men när soln gått ned, och tillika mörker oss påkom,
Lade de andre sig sofva vid akterlinorna alle;
Men hon tog mig vid hand, och från reskamraterna afskiljs
Bragte, och satte sig hos mig, och utkunskapade allting.
Jag för henne berättade då alltsamman i ordning. 35
Och sen talte mig till med orden mäktiga Kirke:
Så är detta då allt fullbordadt; hör nu derjemte,
Hvad jag säger, en gud skall sjelf erinra dig äfven.
Till Seirenerna först du kommande varder, som alla
Menskor förtrolla, eho till deras boningar nalkas. 40
Ho som af oförstånd dem nalkas, och hör de Seireners
Stämma, ej honom omkring små barnen, ej heller hans maka,
Skola sig ställa, enär han hemmet hunnit, och glädjas.
Men med ljufvelig röst Seirenerne honom förtrolla,
Sittande uti sin äng, och en stor benhög är omkring dem 45
Af förmultnande män, för hvilka huden förtorrkar.
Utan res du förbi, och tryck i kamraternes öron
Håningsljufveligt vax, att ej någon måtte dem höra
Bland de öfriga; sjelf kan du höra, ifall dig så lyster.
Och dig till händer och fötter man binde på snabba galejan, 50
Upprätt vid mastfoten, och derfrån fäste man tågen,
Att du till lust och fröjd Seirenernas stämma må höra.
Och om du skulle kamraterna be, samt mana att lösa,
Då må de binda dig fast med flere linor och flera.
Sedan kamraterne nu förbi Seirenerna farit, 55
Sedermera jag kan ej bestämdt dig vidare säga,
Hvilken väg du må taga; derom dock sjelf i ditt sinne
Öfverväga; jag ordar för dig om vägarna båda.
Ty här öfverhängande klippor du möter, mot hvilka
Ryter en väldig bölja ifrån blåögd Amphitrite. 60
Och Irrklippor de pläga af saliga gudar benämnas.
Der ej fåglarne slippa förbi, ja, icke de rädda
Dufvor engång, som åt Zeus, allfadren, ambrosia föra,
Utan af dessa jemväl bortröfvar den glatta klippan;
Fadren sänder då alltid en ann, att talet må fyllas. 65
Nalkades dit ett männernes skepp, undkom det ej nånsin,
Utan bad skeppens bräder och menskornas kroppar derjemte
Föras af hafvets vågor och skräcklige eldens orkaner.
Blott ett endaste skepp, hafseglande, kom derigenom,
Allomtalade Argo, då det hemfor från Aietes. 70
Och nu hade det snart mot väldiga klipporna kastats,
Skulle ej Here hjelpt det förbi, ty kär var Iason.
Der två klippor du har; till rymliga himlen den ena
Når med sin spetsiga topp; och hon är omgifven af dunkelt
Moln, som aldrig förskingras, och aldrig visar sig klarhet 75
Kring klipptoppen, om sommaren ej, ej heller om hösten;
Ock ej stege ditupp en dödelig man, eller neder,
Egde han händer tjugu och fötter likaså många;
Ty så glatt är den klippan, som vore den rundtkringhuggen.
Och i midten af berget befinns dimmdunklig en grotta, 80
Vänd mot vester, åt Erebos till, der J torde kanhända
Styra förbi med det hålkade skepp, du ädla Odysseus.
Och från det hålkade skepp ej skulle den raskaste man ens,
Om han med bågen sköte en pil, nå hålkade grottan.
Och derinne hon bor, den skräckeligt skällande Skylla; 85
Sannerlig hennes röst likt den af en diende hundvalp
Låter; och sjelf är hon ledaste troll, ej skulle sig någon
Glädja vid hennes blick, skönt ock hon af gudarna möttes.
Fötterne hennes tolf, oformlige, äro till antal,
Och långsträckige halsarne sex; på hvarenda af dessa 90
Sitter ett hiskeligt hufvud; deri treradige tänder,
Tjocke och täte, och fulle utaf fördystrande döden.
Ändatill midjan hon in har krupit i håliga grottan,
Och hon sträcker hufvuna fram ur sin rysliga afgrund,
Och der fiskar hon, städs kringsnokande klippan med glupskhet, 95
Skälar, delfiner, och eljes om hon kan fånga ett större
Sjödjur, slika som när högdönande Amphitrite.
Der sjömännerne ej med sitt skepp oskadade nånsin
Kunna säga sig rest; med hvartenda hufvud hon tager,
Röfvande, bort en karl ifrån svartstäfviga skeppet. 100
Äfven en annan klippa du ser, som är lägre, Odysseus,
Nära den förra belägen; ja, väl dit nådde ditt bågskott.
Derstäds vexer ett fikoneträd, som är väldigt och bladrikt;
Der uppsuger den stolta Charybdis det dunkliga vattnet;
Ty tre gånger hon sprutar det ut, tre gånger hon suger 105
Skräckligt; måtte du ej der vara, enär som hon suger;
Ty Jordskakaren sjelf ej kunde dig rädda från ofärd.
Utan håll dig helt nära till Skyllas klippa, och skyndsamt
Res med galejan förbi; långt mer det månde dig båta,
Att bland kamraterna sex, än att allesamman du saknar. 110
Så hon talte; men jag genmälte, och svarade henne:
Säg mig, välan, o gudinna, nu ock sannfärdligen detta,
Om jag ej kunde kanske undvika Charybdis, och äfven
Värja ifrån mig Skylla, enär hon vill dräpa de mina.
Så jag talte; och strax mig svarte gudinnors gudinna: 115
Djerfve, du nogsamt har dig om krigiska dater och mödor
Vårdat; skulle du för odödliga gudar ej vika?
Skylla ej dödelig är, odödelig är hon dig ofärd,
Omotståndelig är hon och vild, förskräcklig och hisklig;
Kraft här ej eger bestånd; bäst är för henne att bortfly. 120
Ty om du der qvardröjer, och dig vid klippan beväpnar,
Räds jag, att återigen, hon dig, anrusande, uppnår
Med sex hufvuden alla, och dig sex karlar beröfvar.
Utan skynda förbi, och med bön anropa Krataiis,
Skyllas moder, som födt åt dödliga henne till ofärd; 125
Sedan hejdar hon dottren, att framdeles ej pårusa.
Till Thrinakias ö anländer du äfven, och Solens,
Många drifter gå der i bete, och fåren de feta;
Sju oxhjordar, och lika till tal af vackraste fåren,
Femtio i hvar hjord; men ej någonsin gifva de yngel, 130
Och ej nånsin de dö; gudinnor äro herdinnor,
De skönflätiga nymferne två, Phaethusa, Lampetia,
Hvilka Neaira har födt åt Solens gud, Hyperion.
Sedan hon dem uppfostrat och födt, den vördade modren,
Till Thrinakias ö hon dem sände, att vistas i fjerran, 135
Samt att vakta sin fars småboskap och hornade oxar.
Oantastade dem om du lemnar, och tänker på hemkomst,
Torde ni lända till Ithaka än, skönt ondt J ock liden;
Men om du dem antastar, jag då bebådar dig ofärd
För kamrater och skepp; och om sjelf undkomma du skulle, 140
Länder du ömkligt och sent, och har alla kamrater förlorat.
Så hon sade; och strax gullthronade Eos sig infann;
Och derefter till ön bortgick gudinnors gudinna;
Jag till galejan begaf mig, och mante kamraterna alla,
Sjelfve att stiga ombord, och akterlinorna lösa. 145
Strax de stego ombord, och på tofterna satte sig neder,
Alle i rad, och den grumliga sjön med årorna slogo.
Sände tillika åt oss, bakom svartstäfviga skeppet,
Gynnande, segelfyllande vind, en mäktig förbundsvän,
Sjelf skönlockiga Kirke, en stolt och ljudlig gudinna. 150
Strax, såsnart på galejan vi bragt alltsamman i ordning,
Satte vi oss; hon fördes utaf styrmannen och vinden;
Bland kamraterna talte jag då, beängslad i hjertat:
Vänner, ej höfves, att en eller två allena förnimma
Gudspråk, hvilke mig sagt Kirke, gudinnors gudinna. 155
Men jag vill nämna dem nu, att, vetande, anten vi måtte
Dö, eller ock undvika båd döden och ödesgudinnan.
Först hon manar alltså de undransvärda Seireners
Stämma att akta sig för, der hon ljuder på blommiga ängen;
Mig allena hon mante att höra på sången, men binden 160
Mig med fjettrande band, att jag der qvarstannar på stället,
Upprätt vid mastfoten, och derfrån fäste man tågen;
Och ifall jag skulle er be, samt mana att lösa,
Då må ni binda mig fast med flera linor och flera.