Detta förmälande, allt jag lät kamraterna veta; 165
Lände då fort mellertid den välbeställda galejan
Till Seirenernes ö; ty hon fördes af gynnande medvind.
Strax upphörde derefter också blåsvädret, och stormlös
Stiltje nu vardt; och en gud insöfde böljorna alla.
Stigande upp, kamraterne refvade seglen på skeppet, 170
Och nedkastade dem i det halkade skeppet, och satte
Sig vid årorna sedan, och rodde att vattnet det fräste.
Men jag ett duktigt stycke af vax med eggiga kopparn
Delte uti små bitar, och kramde med väldiga händren;
Och strax värmde sig vaxet, förty stor kraft så befallte, 175
Äfvensom Solens stråle, den Hyperioniske drottens;
Sedan i ordning jag smorde i alle kamraternes öron.
Och de till händer och fötter mig bundo på snabba galejan,
Upprätt vid mastfoten, och derfrån fäste de tågen;
Satte sig sjelfve, och grumliga sjön med årorna slogo. 180
Men då vi voro så långt, som man hörer en ropandes stämma,
Hurtigt roende, dem sjösnabba galejan ej undgick,
Der hon i nejden sig rörde, och gäll anstämde de sången:
Hit, mångprisade drott, Achaiernes ära, Odysseus,
Närma dig hit med galejan, att du må höra vår stämma! 185
Ty här ej for än någon förbi med svarta galejan,
Innan ur våra munnar han hört sötljudiga stämman.
Men då han lemnar oss nöjd, ock vet han mera än fordom.
Ty vi vete ju allt, hvad invid det rymliga Troia,
Genom gudars beråd, uthärdat Argeier och Troer, 190
Allt vi vete, som timat uppå mångnärande jorden.

Så de sade; och höjde den vackraste stämma; mitt hjerta
Lyste höra derpå, och kamraterna bad jag mig lösa,
Vinkande åt dem med ögat, men de allvarligen rodde.
Strax uppreste sig då Perimedes och Eurylochos med, 195
Och mig bundo i starkare band, och mera beträngde.
Men då vi farit dessa förbi, och ej vidare sedan
Hörde det minsta utaf Seirenernas sång eller stämma,
Då borttogo nu vaxet de mig tillgifne kamrater,
Hvilket jag dem i öronen smort, och mig löste ur banden. 200
Men då Seirenernas ö vi lemnat, genast derefter
Såg jag en dunst, en hiskelig våg, och hörde ett buller;
Årorne foro sin kos ur de skrämde roddarnes händer,
Ock vardt dön öfverallt på strömmen, och icke ur stället
Rördes galejan, förty de med händren ej årorna förde. 205
Själf jag på skeppet vandrade kring, och mante med goda
Ord kamraterna alla, en hvar mig närmande särskilt:

Vänner, vi äre ju icke minsann ovane vid faror;
Denna fara ej är alls större, än då när Kyklopen
Oss med sin väldiga kraft instängde i hålkade grottan. 210
Men ock dän, förmedelst mitt mod, mitt råd, och min klokhet,
Vi undkommo; jag menar vi än påminne oss detta.
Nu då, välan, som jag säger, vi måtte befoga oss alle.
Öfrige J hafsbränningen slån, den djupa, med edra
Åror, der J nu sitten på tofterna, kanske att Zeus oss 215
Unnar att än undkomma, och räddas ur detta förderfvet;
Men dig, o styrman, så jag befaller, och detta i minnet
Haf, emedan om rodret på hålkade skeppet du, vårdar:
Utanom dunsten derborta och vågen måste du hålla
Skeppet, och styra mot klippan gerad, att utan din vetskap 220
Det ej rusar emot, och du kastar oss alla i ofärd.

Så jag sade; och strax hörsammade desse min talan.
Skylla likväl jag ej nämde, vår oundvikliga ofärd,
Att kamraterne icke, af skrämsel, skulle med rodden
Sluta, och samtlige sig i kajutan tränga tillsamman. 225
Dock förglömde jag nu Kirkes bedröfliga uppdrag
Alldeles bort, som befallte mig ej påkläda beväpning;
Men jag uppå mig tog min kostbara rustning, och tvenne
Väldiga lansar i händren, och trädde på däcket af skeppets
Förstäf; väntande, först att derfrån skulle sig visa 230
Skylla i berget, som bringade mig åt kamraterna ofärd.
Ingenstäds dock henne jag såg; men ögonen trötte
Blefvo, medan jag skådade an dimmdunkliga klippan.
Nu mellertid trångsundet vi, ängslade, foro igenom;
Ty härstädes var Skylla, och der vidundret Charybdis 235
Skräckligt sugade in ur hafvet saltiga vattnet.
Men då hon spydde det ut, som en kittel i hetaste elden
Sjudande fräste hon öfver alldeles, och skummet i höjden
For, samt störtade ned på de båda klippornas spetsar.
Och då hon åter sugade in sjöns saltiga vatten, 240
Syntes hon innantill oppsjudande; klippan omkring, det
Röt förskräckligt, och nedanifrån sig visade jorden,
Viste den svarta sanden; och dem grep bleka förfäran.
Henne vi blickade an mellertid, och fruktade ofärd.
Men då utur mitt hålkade skepp bortröfvade Skylla 245
Sex kamrater, som voro de bästa till händer och krafter.
Skådande om kamraterna nu och snabba galejan,
Såg jag ofvanifrån de högt upplyftades fötter
Redan och händer, och mig påkallande ropade alle
Sista gången, vid namn ännu, med bekymrade hjertan. 250
Liksom då fiskarn uppå bergudden med väldiga metspöt,
Kastande lockmat ut för att så småfiskarna narra,
Långt framslänger i hafvet ett horn af betande oxen,
Och sen drager den sprattlande fisken, och kastar på landet:
Så nu sprattlande desse jemväl upplyftes på klippan, 255
Och hon vid mynningen slukte dem opp, allt medan de skreko,
Samtlige sträckande händren mot mig i den hiskliga striden.
Jemmerfullast var detta af allt, som med ögonen mina
Nånsin jag sett, skönt mycket jag qvalts, utspejande hafven.

Men då vi klipporna sluppit och fasansvärda Charybdis, 260
Äfvensom Skylla, derefter vi strax anlände till gudens
Herrliga ö; der gingo nu Eelios', Hyperions,
Många och feta får, och derhos bredpannade oxar.
Och långt ute på sjön, i svarta galejan jag redan
Bölandet hörde utaf de i fållor bevakade oxar, 265
Hörde de bräkande får; och då rann mig genast i sinnet
Blinde siarens ord, Thebanske Teiresias', liksom
Kirkes uppå Aiaia, som mig erinrade träget,
Att ej den menskofröjdande Solns område mig närma.
Och då talte jag så till kamraterna, ängslad i hjertat: 270

Hören, kamrater, mitt tal, J som han olyckor bepröfvat,
Att jag må säga åt er Thebanske Teiresias' gudsvar,
Samt Kirkes på Aiaia, som mig erinrade träget,
Att ej den menskofröjdande Solns område mig närma.
Ty der sade hon oss förbida den skräckligste ofärd. 275
Derföre ön förbi må ni styra den svarta galejan.

Så jag talte; för dem då sönderkrossades hjertat,
Och Eurylochos svarade strax med kränkande orden:

Grym, o Odysseus, du är, och din kraft stor; aldrig dig tröttna
Lemmarne; allt isanning åt dig af jern är tillsmiddt, 280
Du som kamraterna dina, betagna af sömn och af trötthet,
Ej tillstädjer att stiga i land, der vi skulle oss åter
Uppå den kringomböljade ön tillreda ett festmål.
Utan du bjuder oss irra omkring i den flyktiga natten,
Fjerran drifna från ön, uppå dimmdunkliga hafvet. 285
Dock de farliga vindar, galejornas skador, om nättren
Födas; och hur väl skulle man undfly svåra förderfvet,
Om helt plötsligen komme uppå ett hiskeligt väder,
Sunnan, eller också den stormande vestan, som pläga
Krossa galejorna mest, trots herrskande gudarnas vilja? 290
Derföre mörka nattens befäl nu låtom oss lyda,
Och tillreda vårt mål på stranden, vid snabba galejan;
Men imorgon lägge vi ut på det rymliga hafvet.

Så Eurylochos nu; det gillade alle kamrater.
Och då märkte jag väl, att en gud oss stämplade ofärd, 295
Samt tilltalade honom, och sade de vingade orden:

O Eurylochos, visst J tvingen mig nu, som är ensam;
Men välan, mig alle en dyr ed måtten J svärja,
Att, om vi anten en skara af får, eller äfven en oxhjord
Der anträffe, ej någon, med skadelig dristighet dräper 300
Hvarken en endaste oxe, ej heller ett får; men beskedligt
Äten utaf den mat, odödliga Kirke oss skänkte.