Bringen det bästa af svinen, att jag det, åt gästen från fjerran
Slakta må, och vi sjelfve oss pläga, som redan så länge 415
Utstå vedermödor för de hvittandiga svinen;
Och vårt besvär deremot ostraffade andre förtära.
Sade; och spjelkte sig ved med obarmhertiga kopparn;
Men de bragte ditin ett svin, femårigt och välgöddt,
Och det ställde vid herden de sen; svinherden ej heller 420
De odödliga glömde; förty urskiljning han hade, —
Utan han signande kastade strån i elden från hufvut
Af hvittandiga svinet, och bad till gudarna alla,
Att mångvise Odysseus ändock hemkomme tillbaka.
Högg det med upplyft kubb, som han lemnat, då eken han spjelkte; 425
Lifvet for; och de slaktade sedan, och skållade svinet,
Sönderskuro det strax; råbitar lade Eumaios,
Signande, från hvarendaste lem på det kostliga fläsket;
Äfven i elden han kastade allt, och beströdde med korngryn.
Nu det öfriga styckade de, samt fäste på spetten. 430
Stekte jemväl omvårdsamt, och allt från spettena drogo;
Lade på borden det rikliga kött; svinherden då uppsteg,
För att dela åt hvar; ty billighet kände hans sinne;
I sju stycken han sen alltsamman skar och fördelte;
Ett åt Nymferna nu, och åt Hermes, sonen af Maias, 435
Bedjande lade han fram, och de öfriga delte åt hvaren;
Drotten Odysseus sjelf han beärte med helaste ryggen.
Af hvittandiga svinet, och fägnade konungens sinne;
Honom talte då till mångråde Odysseus, och sade:
Likaså högt, Eumaios, af fadren Zeus må du älskas, 440
Liksom af mig, då du ärar med rundelig gåfva en sådan!
Svarande honom talte du till, svinherde Eumaios:
Ät, förträfflige fremling, och håll till godo med detta,
Sådant det är! Gud gifver oss ett, och vägrar ett annat,
Såsom uti sitt sinne han vill; ty allt ju förmår han. 445
Sade; och offrade förstlingen åt städsvarande gudar.
Gjöt så det glödande vin, och i stadsförstörarn Odysseus'
Händer lade det sedan, som satt vid sin väldiga andel.
Bröd utdelte åt dem Mesaulios, hvilken Eumaios
Ensam sjelf förskaffat åt sig, då kongen var borta, 450
Utan att drottningen dertill förskjöt, eller gamle Laertes;
Mannen med egna medel han hade af Taphier handlat.
Desse händerna räckte till redda och färdiga rätter;
Men lystmätet af dryck och af mat enär de nu undfått,
Brödet från dem Mesaulios tog, och de sjelfve att sofva, 455
Mättade alle af mat och af kött, begåfvo sig skyndsamt.
Ledaste natt kom på, måndunkel; då regnade Zeus ock
Ständigt, och Zephyros blåste, den vattusigtige, våldsamt.
Talte nu bland dem Odysseus så, svinherden att pröfva,
Om, afklädande manteln, han gäfve den honom, om någon 460
Annan han mante dertill, då han särdeles vårdade honom:
Hören mig nu, Eumaios, och öfrige alle kamrater,
Skrytande vill jag säga ett ord; mig det rusande vinet
Manar, som drifver den visaste man ohöfviskt att sjunga,
Och att skratta befängdt, ja, till och med drifver att dansa, 465
Och framkallar ett ord, som osagdt bättre dock varit.
Men då jag öppnat på munnen en gång, vill jag saken ej dölja.
O, att ännu jag vore så ung, och krafterna raska,
Som då vid Troia en trupp på försåt vi ordnande ställde;
Den anförde Odysseus, och Atreus' son, Menelaos, 470
Jag som den tredje förde befäl; ty de äskade sjelfve.
Men då vi der framkommit till staden och resliga muren,
Uti de tätaste snår kring borgen hukande neder,
Under vapnens beskydd, emellan rören i kärret,
Lågo vi; hiskelig natt kom på oss, med störtade nordan, 475
Kylig, men ofvanifrån föll snö ned, likasom rimfrost,
Iskall, piggar derjemte sig ock vid sköldarna fäste.
Hade så alle de andre uppå sig mantel och lifrock,
Och de sofvo i ro, med skuldror af skölden betäckta;
Men vid gåendet jag åt kamraterna lemnat min mantel 480
Obetänkt; ty jag mente ej alls, att frysa jag skulle,
Utan med skölden blott och den prunkande gördeln jag följde.
När nu en trepart var af natten, och stjernorne sjönko,
Då till Odysseus jag talte, som låg helt nära intill mig,
Knuffande honom med armen; — och han mig hörde påstunden: — 485
O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus,
Icke bland lefvandes tal jag längre skall vara, men kölden
Dräper mig; ty jag mantel ej har; mig dårat en gudom,
I lifrocken allena att gå; mer finnes ej räddning.
Så jag sade: han tog strax detta beslut i sitt sinne, — 490
Sådan var den mannen såväl att råda, som strida —
Ordande med en hviskande röst han talte och sade:
Nu var tyst, att icke en ann bland Achaierna hör dig!
Sade, och stödde sitt hufvud mot armen, och talade ordet:
Hören mig, vänner, gudomlig en dröm i sömnen mig påkom: 495
Alltför långt vi från skeppen ha gått; thy gånge nu någon,
För att åt Atreus' son, Agamemnon, männernas herde,
Säga, om flera han vill uppmana att komma från skeppen.