Sade, och Thoas, son till Andraimon, reste sig derpå
Skyndesamligt, och kastade af sin purpurne mantel, 500
Och till galejorna ilade stad; jag, svept i dess klädnad,
Låg förnöjligt; då visade sig gullthronande Eos.
O, att ännu jag vore så ung, och krafterna raska!
Säkert bland herdarna någon i hybblen mig gåfve en mantel,
Ur två skäl, af vänskap och vördnad för modige mannen; 505
Nu missakta de mig, med usliga klädren på kroppen.
Svarande, honom talte du till, svinherde Eumaios:
Vankfri sannerlig händelsen är, som du, gamle, berättat,
Och ej ett endaste ord olempligt du sagt oss, och gagnlöst;
Derföre skall du också ej kläder sakna, ej annat, 510
Sådant, som höfs att han får, den mångbepröfvade fremling,
Nu; men imorgon du måste i egna trasor dig svepa;
Ty ej ombytsrockar, ej mantlar många här finnas,
Att sig kläda uti; hvar man här eger en enda.
Men såsnart som han kommer, den älskade son af Odysseus, 515
Sjelf han dig säkert kläder skall ge, båd mantel och lifrock,
Och affärda dig dit, hvart hjertat befaller och sinnet.
Sade; och reste sig upp, och åt gästen nära vid elden
Ställde en bädd, och af getter och får påkastade hudar.
Der sig Odysseus lade, och ofvan han kastade manteln, 520
Väldig och tät, som låg för herden städse till ombyts,
Att sig kläda dermed, när det blef forskräckeligt väder.
Så nu Odysseus lade sig der, och derjemte vid honom
Lade de yngre männerne sig; men icke Eumaios
Bädden behagade der, att lägga sig fjerran från svinen, 525
Utan han väpnade sig för att gå; och det gladde Odysseus,
Att den ifjerran varandes gods han vårdade varligt.
Först han sitt eggiga svärd kring kraftiga skuldrorna hängde,
Klädde sig sedan uppå stormskyddande manteteln, den täta,
Lade derofvan en pels af en frodig och ståtelig gets skinn, 530
Tog sitt eggiga spjut, skyddsvärn mot hundar och männer.
Gick så åstad, för att lägga sig, der hvittandige svinen
Sofvo inunder den hålkade häll, i beskärmning mot nordan.
Femtonde Sången.
Till vidrymliga stan Lakedaimon Pallas Athene
For, att den lysande sonen utaf storsinnte Odysseus
Om hemfärd erinra, och mana att resa tillbaka.
Och hon Telemachos fann och den herrlige sonen af Nestor,
Sofvande i förstugan hos ärebekrönt Menelaos. 5
Visserlig Nestorides var kufvad af roliga sömnen,
Men Telemachos fick ej ljufvelig sömn, ty i sinnet,
Under gudomliga natten, om fadren han gjorde sig sorger.
Trädande nära intill, klarögda Athene då talte:
Längre, Telemachos, icke dig höfs, från hemmet att irra. 10
Lemnande godsen i sticket, och männer tillika derhemma,
Trotsige så; se till, att de ej alltsamman förtära,
Delande godsen, och du förgäfves gjorde din resa.
Utan mana påstund Menelaos, väldig i härskri,
Dig affärda, att än din frejdade moder du träffar 15
Hemma; ty fadren redan och bröderne henne befalla,
Att Eurymachos äkta, ty han besegrar de andra
Friarna alla i skänker, och bjuder mera och mera.
Akta, att mot din vilja ej godset föres ur huset!
Ty du vet ju, hvad hugsan, som bor i qvinnornas hjerta: 20
Den mans hus förkofra hon vill, som med henne sig gifter,
Fordna barnen hon ej, ej heller den äkta gemålen
Minnes, enär han är död en gång, och frågar ej efter.
Utan resande hem, åt den bland tärnorna allting,
Som den trognaste vara dig syns, antvarda du måste, 25
Tills en ståtlig gemål åt dig ock gudarne skaffa.
Men jag säger dig annan en sak; gif akt i ditt sinne:
Dig anstifta försåt de bäste bland friarne mangrannt,
Mellan Ithakas ö och det klippiga Samos, i sundet,
Önskande döda dig, förrn till fädernejorden du hinner. 30
Dock jag ej tror att det sker; dessinnan skall jorden bevara
Mången af giljande männernes hop, som äta ditt förråd.
Fjerran från öarna håll din välbeställda galeja,
Men om natten segla likväl; nog sänder dig medvind
Bland odödliga någon, som dig omvårdar och skyddar. 35
Sedan såsnart du har ländt till första kusten af hemön,
Färda då af galejan till stan och kamraterna alla,
Och förfoga dig sjelf med aldraförsta till herden,
Som dig svinens väktare är, och menar dig ärligt.
Sof der natten, och mana att denne beger sig till staden, 40
Förande tidender med till förståndiga Penelopeia,
Att du åt henne är räddad och återkommen från Pylos.
Sedan detta hon talt, bortgick hon till höga Olympen,
Men han väckte Nestorides upp ur ljufliga sömnen,
Rörande honom med häln, samt talade ordet, och sade: 45
Vakna, o Nestorides Peisistratos, hämta och ispänn
Strax enhofvade hästar för vagn, att vi lykte vår resa.
Honom Nestorides Peisistratos svarte tillbaka:
O Telemachos, icke dig höfs, hur än du må brådska,
Resa i mörkaste natt; förty ock morgonen kommer. 50
Utan vänta tilldess att skänker bringar i vagnen
Hjelten Atreides åt oss, lansherrlige kong Menelaos,
Samt med vänliga ord tilltalande sänder oss hädan.
Honom ju plägar en gäst erinra sig, dagarna alla,
Den gästvänlige mannen, som har välvilja bevisat. 55
Så han sade; och strax gullthronande Eos sig viste.
Då framträdde till dem Menelaos, väldig i härskri,
Stigande upp från Helenas bädd, skönlockiga makans.
Och då nu varsnade honom Odysseus' älskade ättling,
Skyndesamligen han på sin kropp sin prydliga lifrock 60
Klädde, och kastade mantelen stor på väldiga skuldror,
Hjelten, och vandrade ut, och trädde till honom, och talte
Telemachos, den älskade, son af ädle Odysseus:
Atreides; zeusfostrade drott, du männernas förste;
Ren affärda mig nu till älskade fädernejorden; 65
Redan längtar mitt hjerta, att återvända till hemmet.