Säg, zeusfostrade drott, Menelaos, männernes förste,
Om jertecknet åt oss eller dig nu vistes af guden.
Sade; och öfverlade nu oreskär Menelaos,
Hur han begrundande, skulle ett svar sakenligen gifva, 170
Men långslöjade Helena strax tog ordet och sade;
Hören mig; jag för eder vill spå, som i sinnet mig lägga
De odödlige gudar, och sjelf jag tror, att det lyktas.
Lika om örnen der borttog gödgåsen från gården,
Kommande dän från berget, der ätt och yngel han eger; 175
Så Odysseus, mång qval uthärdande, irrande mångstäds,
Hem skall lända, och hämnas; kanske är han äfven nuredan
Hemma, och ondt helt visst anstämplar han friarna alla.
Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade:
Så nu gifve det Zeus, högtdundrande maken åt Here! 180
Då som en gudom skulle jag ock åkalla dig hemma.
Sade; och slog med pisken på hästarna; desse i fyrsprång,
Rusade utåt fältet, och hastade staden igenom.
De heldaglige skakte sitt ok, det bärande tvesids.
Ned gick solen, och vägarne ren omdunklades alla. 185
Men till Pherai lände de an; der bodde Diokles,
Son till Orsilochos, hvilken var sjelf en son till Alpheios.
Natten sofvo de der; gästskänker för både han ställde.
Och då sig viste den tidiga, rosenfingrade Eos,
Spännde de hästarna för, och stego i pyntade vagnen; 190
Körde så porten igenom och dånande pelaregången.
Han på hästarna slog, och de ej ovillige flögo.
Och snart hunno de fram till Pylos' resliga fäste,
Och Telemachos talade då till sonen af Nestor:
Nestorides, säg, ville du väl mig lofva att göra 195
Hvad jag begär? gästvänner ändock vi ju rose oss vara
Allt från fädernes vänskap; och vi jemnårige äre;
Ock skall denna resa än mer oss förena i samdrägt.
För mig ej bortom skeppet, o drott, men lemna mig derstäds,
Att ej den gamle uti sitt palats, mot min vilja, mig håller, 200
Önskande välundfägna; jag måst skyndsamligen hemåt.
Sade; och Nestorides nu öfverlade i sinnet,
Huru han rättligen sig påtagande saken bedrefve.
Honom begrundande så mer gagneligt syntes det vara:
Hästarna vände han rakt mot snabba galejan och hafvet, 205
Samt afpackade i bakstäfven de dyrbara skänker,
Både kläder och gull, som honom gett Menelaos,
Och uppmanande sen han talte de vingade orden:
Stig nu hastigt ombord, och befall kamraterna alla,
Förrn jag hem anländt, och berättat saken för gubben. 210
Ty jag vet det förväl uti mitt sinne, och hjerta,
Huru hans lynne är stolt; ej skall han låta dig fara;
Men hit kommer han sjelf, och bjuder dig; icke jag menar,
Att han vänder allena igen; ond blir han isanning.
Ordande så, han derhos skönhåriga hästarna pådref, 215
Åter till Pyliers stad, och snart till hemmet han lände.
Men Telemachos mante kamraterna nu, och befallte:
Bringen, kamrater, redskapen in på den svarta galejan,
Stigom sjelfve ombord, att vi må fullborda vår resa!