Sade; och honom strax hörsammade desse, och lydde; 220
Stego så alle ombord, och sig satte på tofterna genast.
Detta bestyrde han nu, och offrande bad till Athene,
Vid bakstammen af skeppet; då nalkades honom en fremling
Nära intill, som från Argos var rymd, sen han dräpit en annan.
Siare mannen var, och ledde sin ätt från Melampus, 225
Som tillförne i Pylos had' bott, småboskapens moder,
Rik bland Pyliers folk, beboende kostliga ståtrum.
Sen han gick till ett annat folk, och flydde sitt hemland,
Samt stormodige Neleus med, bland lefvande bålast,
Som för ett rundeligt år tillräckliga, skatterna många 230
Höll med våld; mellertid Melampus i Phylakos' salar,
Bunden med tryckande band, uthärdade gräsliga plågor,
Allt för Neleus' dotter, och för den tunga förblindning,
Hvilken honom i själn laggt skräcklig gudinna Erinnys.
Döden han undgick dock, samt dref högtråmande oxar 235
Från Phylaké till Pylos, och näpste den väldiga Neleus
För dess skändliga verk, och bragte åt brödren en maka
Till hans gårdar, men sjelf bortdrog han till fremmande folkslag,
Till hästnärande Argos; ty der var honom af ödet
Ordnadt, att bygga och bo, och många Argeier beherrska. 240
Der han tog sig gemål, högtakigt palats åt sig gjorde,
Blef Antipbates' fader och Mantios', väldige söners.
Vidare föddes af Antiphates storsinnte Oïkles,
Men af Oïkleies stridsmanande Amphiaraos,
Hvilken af Aigisbäraren Zeus och Apollon var älskad 245
Särdeles med all kärlek, och hann ej till trösklen af åldern,
Utan för qvinnoskänkernas skull vid Thebe han omkom.
Voro så söner hans Alkmaion, och Amphilochos ock.
Mantios fader blef åt Kleitos och åt Polypheides.
Men gullthronande Eos försann bortröfvade Kleitos 250
Blott för hans skönhets skull, att han måtte bland gudarna vistas.
Men storsinnt Polypheides Apollon gjorde till spåman,
Bäst bland dödliga, när nu var död kong Amphiaraos.
Till Hyperesia flyttade han, uppbragt på sin fader,
Och der boende spådde han sen åt dödliga alla. 255
Hans son var det som kom, och han sjelf Theoklymenos hette;
Strax till Telemachos trädde han fram, och träffade honom,
Offergjutande, bedjande än vid snabba galejan,
Och tilltalande honom, han sade bevingade orden:
Käre, emedan jag just anträffar dig offrande härstäds, 260
Jag vid offret ropar dig an, vid guden, och sedan
Vid ditt hufvud och vid kamraternes, hvilka dig följa,
Mig, som frågar dig, sanningen säg, och henne fördölj ej:
Ho? hvarifrån är du? hvar är dig stad och föräldrar?
Honom Telemachos nu, den förståndige svarte, och sade: 265
Sannerlig vill jag, o fremling, åt dig tillpricka berätta:
Jag från Ithaka är till min börd, min fader Odysseus,
Om han det var; nu har han förgåtts i jemmerlig ofärd.
Derföre nu jag kamraterna tog och den svarta galejan,
Och kom hit för att spörja om fadren, som länge är borta. 270
Honom återigen gudlik Theoklymenos svarte:
Så är från hemmet också jag skild, emedan jag dräpte
Der en förvandt; men bröder och vänner, månge befinnas
I hästnärande Argos, som vidt de Achaier beherrska.
Nu undslippande döden af dem och det svarta förderfvet, 275
Flyr jag, förty det blifvit min lott att hos menniskor irra.
Låt nu mig stiga ombord, emedan jag, flyende, beder,
Att de ej måtte mig dräpa; jag tror de mig följa i spåren.
Honom Telemachos nu, den förståndige svarte, och sade:
Dig, som önskar mitt skydd, jag ej stöter från jemna galejan; 280
Följ mig, derhemma du skall undfägnas med sådant, vi hafve.
Så han sade, och tog af fremlingen kopparne spjutet,
Och det lade på däcket utaf tverodda galejan;
Sjelf ock steg han ombord uppå hafseglande skeppet,
Satte sig ned derefter uti bakstammen och vid sig 285
Bjöd Theoklymenos sitta; de akterlinorna löste.
Telemachos följsmännerna sen anmante, att hurtigt
Fatta i redskapen tag; skyndsamligen lydde de honom.
Furune masten uti urhålkade mellanplankan
Reste de upp att stå, samt bundo med linorna honom, 290
Spännde så hvita seglen med välhopflätade remmar.
Åt dem sände en gynnande vind klarögda Athene,
Blåsande friskt i rymderna fram, att fortast galejan
Hafvets saltiga våg skull' löpande lägga tillrygga.
Ned gick solen, och vägarne ren omdunklades alla. 295
Skeppet åt Pherai for, framjagadt af vind från Kronion,
For det herrliga Elis förbi, der Epeierne herrskap
Dädan emot Spetsöarne fram Telemachos styrde,
Grubblande, om han skull' död undslippa, om tagas tillfånga.
Begge i kojan nu, Odyseus och den redlige herden, 300
Åto, och bredvid dem ock åto de öfrige männer.
Men lystmätet af dryck och af mat enär de nu undfått,
Talte bland dem Odyseus, och frestade svinaherden,
Om han vänligt ännu välfägna skulle, och bedja
Dröja qvar i sitt tjell, eller, ock affärda till staden: 305
Hör mig nu, Eumaios, och öfrige andre kamrater!
Jag härifrån till stan mig önskar begifva imorgon,
Tiggande, att jag ej dig omakar och dina kamrater.
Gif du mig gagneligt råd, och en god vägvisare medsänd,
Som ledsagar mig dit; sjelf skall jag i staden, af nödtvång, 310
Irra, om någon åt mig en bägare räcker och kaka.
Och när jag sedan kommer till ädle Odysseus' boning,
Tidender säga jag vill åt förståndiga Penelopeia,
Samt inmänga mig ock i de trottsige friarnes sällskap,
Om de mig gåfve ett mål, som ha otaliga rätter. 315
Genast gjorde jag äfven åt dem, hvad nånsin de ville;
Ty jag säger dig rent, gif akt du, och hör hvad jag talar:
Af Hermeias' gunst, budbärarens, hvilken åt alla
Menniskors handlingar ger behaget och äran allena,
I tjenstfärdighet skulle med mig ej täfla en dödlig, 320
Väl att tända en eld, eller ock att spjelka sig torr ved,
Eller att föreskära, och steka, och bägarn kredensa;
Sådant allt som de ringare plä åt de mäktiga göra.
Honom talte du till uppbragt, svinherde Eumaios:
Ve, du fremmande man, hvad har dig för tanke i sinnet 325
Kommit? Isanning du önskar väl derstäds bringas om lifvet,
Om du besluter att mänga dig in bland friarnes skara,
Hvilkas bevåg samt trots till jerniga himmelen stiger.
Visst ej sådane äro, som du, alls deras betjenter,
Men ungherrar, och väl insvepte i kappa och lifrock, 330
Blankade städs till hufvut också, samt dejliga kinder,
Alle som dem uppassa; och städs välbonade borden
Ock betungade äro af vin, af bröd och af stekar.
Men blif qvar, ty ej någon af din härvaro besväras,
Hvarken jag eller någon ibland de kamrater jag eger. 335
Men när Odysseus' älskade son anländer till hemmet,
Han dig kläder kläder uppå, båd kappa och lifrock,
Samt affärdar dig hän, dit hjertat manar och sinnet.