Honom svarte derpå mångpröfvade, ädle Odysseus:
Ack, att du vor', Eumaios, så kär för fader Kronion. 340
Såsom för mig, då du gjort mig slut på irring och jemmer!
Sämre än kringstrykeri ej annat för dödliga finnes;
Men för den slema magens behof ha leda bekymmer
Dödlige män, dem irring och qval påkommer och ofärd.
Nu då du håller mig qvar, och bjuder att honom förbida, 345
Mig dock något förtälj om den ädle Odysseus' moder,
Äfvensom far, som han lemnade här på sin ålderdoms tröskel,
Om de lefva ännu inunder den strålande solen,
Eller om redan de dött, och i Aïs' boningar äro.
Honom talte nu till svinherden, männernes förste; 350
Sannerlig vill jag dig, fremmande man, allt noga berätta.
Ännu lefver Laertes, och beder städs till Kronion,
Att i egna rum ur hans lemmar lifvet må flykta,
Ty förskräckligt han sörjer den bortavarande sonen,
Samt sin hulda gemål, den förståndiga, som med sin bortgång 355
Mest dock sårade honom, och gjorde till gubbe förtidigt.
Sörjande öfver sin son, den ärebekrönte, hon bortdog
Jemmerfullt; o, måtte ej så aflida en annan,
Som, här boende, blifvit mig kär, och kärlek bevisar?
Medan alltså hon lefde, änskönt ock mycket bekymrad, 360
Var det mig kärt mellertid, att efterspörja och fråga;
Med långslöjade Ktimena hon uppfostrade sjelf mig,
Med sin hurtiga dotter, som yngst bland barnen hon framfödt;
Jemte denna jag fostrades; knappt hon mig älskade mindre.
Men då vi båda ren mångljufliga ungdomen hunnit, 365
Henne till Same gifte de bort, och fingo millioner.
Mig deremot liftröja och mantel, särdeles granna
Kläder, sjelf hon klädde uppå, och sandaler på föttren,
Och bortsände till landet, och dock mer hjertligt mig afhöll.
Nu allt detta jag måst umbära förvisso; likväl mig 370
Salige gudar förkofra det värf, vid hvllket jag äflas;
Sjelf jag äter och dricker deraf, och ger åt de arma.
Ty af min egen fru jag ej mer får höra ett vänligt
Hvarken råd eller dåd; ofärd instörtat i huset,
Öfvermodige män; dock tjenarne önska så gerna, 375
Att få tala med frun, samt spörja om ett och om annat,
Äfven att äta och dricka, och sen medföra till landet
Något sådant, som städs en tjenares sinne förnöjer.
Svarande honom talade till mångråde Odysseus:
Ack, hur du ren som liten en pilt, svinherde Eumaios, 380
Irrat vida omkring från fosterland och föräldrar!
Men nu välan mig detta förtälj, och noga berätta,
Monne de dödlige mäns bredgatiga fäste förstördes,
Som din fader bebodde, och vördnadsvärdige moder;
Monne dig, ensamlemnad vid fåren eller vid korna, 385
Ha fiendtlige män medtagit på skeppen, och bortsålt
Hit till kongens palats, och han gett anständig betalning?
Honom talte nu till svinherden, männernas förste:
Fremling, emedan om detta du mig tillspörjer och frågar
Hör då med tystnad på, förpläga dig, sitt der, och bägarn 390
Omsköt; nätterne ju oändliga äro; att sofva
Gifva de tid, och att höra på gladeligt prat; och ej bör du
Gå förtidigt i säng; ty mycken hvila är olust.
Bland de andra enhvar, som hjertat bjuder och sinnet,
Gånge att sofva; men strax när morgonrodnaden randas, 395
Äte han frukost först, och derpå gårdssvinena följe.
Vi två här mellertid i kojan, vid bägarn och fatet,
Oss med hvarandras bittra bekymmer måga förlusta,
Minnandes dem; ty mannen jemväl af qvalen förlustas,
Om han särdeles lidit, och särdeles vida har kringrest. 400
Och nu säga jag vill hvad du mig tillspörjer och frågar.
Syria heter en ö, om någonsin namnet du hörde,
Ofvan Ortygia, just der solens vändningar äro,
Icke så alldeles menniskorik, men eljes förträfflig,
Betesgod, lammgod, och hvetesymnig och vinrik; 405
Hunger kommer ej nånsin i landet, ej heller en annan
Skräckelig sjukdom der de eländiga menniskor nalkas.
Men när gamla de bli, de dödliges släkten i staden,
Silfverbågig Apollon då, af Artemis åtföljd,
Nalkas med ljufliga pilar, och dem, anfallande, dödar. 410
Städer tvenne der äro, och tvefaldt deladt är allting,
Öfver dem båda min far tillförne regerte som konung,
Ktesios Ormenides, odödliga gudarnas like.
Skeppsnamnkunnige män, Phoiniker, lände dit engång,
Skälmar, förande med småsaker på svarta galejan. 415
Hyste nu fadren min i sitt hus en qvinna från Sidon,
Vacker och stor derjemte, och kunnig i herrliga slöjder;
Henne förförde de nu, de mångförslagne Phaieker.
Medan hon bykte en gång, vid hålkade skeppet, sig mängde
Någon med henne i älskog och bädd. Slikt sinnet förförer 420
Hos de afliga qvinnor, änskönt anständiga eljes.
Sedan sporde han, hvilken hon var, och hvadan hon komme;
Hon anviste påstund min fars högtakiga boning:
Från mångkopparne Sidon jag mig berömmer att vara;
Och jag en dotter till Arybas är, den högligen rike; 425
Men de Taphier röfvade mig, rofgirige männer,
När från fältet jag kom, samt förde mig hit, och försålde
Till den mannens palats, och han gaf tillräcklig betalning.
Henne svarte derpå den mannen, som nemligen älskat:
Sannerlig önskar du nu, att med oss få fara till hemmet, 430
Att du må skåda din fars och din mors högtakiga boning,
Samt dem sjelfva? — De lefva ännu, och rika de kallas.
Qvinnan honom igen tilltalte, och svarte, med orden:
Äfven så må det vara, allenast J viljen, J sjömän,
Mig bekräfta med ed, att bringa till hemmet mig oskadd. 435
Så hon sade; och de aflade den ed, som hon äskat.
Men såsnart som de svurit, och eden samtlige gifvit,
Talade qvinnan återigen, och svarte med orden:
Tyst, tyst! icke må mig bland edra kamrater en ende
Nu tilltala med ord, om han möter mig anten på vägen, 440
Eller vid källan också, att man ej går hem, och för gamla
Kongen berättar derom, och han mig, misstänkande fjettrar
I förskräckliga bojor, och er anstemplar en ofärd.
Minnens väl hvad jag sagt, och skynden att köpa er vägkost.
Men då galejan redan är full af mat och af dricka, 445
Må till palatset snart ankomma derefter ett budskap;
Ty ock gull vill jag bringa, som råkar mig komma i händren;
Gerna dessutom åt eder också erlägger jag afgift;
Ty jag fostrar en son till den väldige herren i huset,
Just en förståndig pilt, som med mig utspringer på gården. 450
Honom jag bringar till skeppet, och er osägelig lösen
Skaffar, hvarhelst ni också må sälja till fremmande honom.