Honom Peiraios, lanspriselig, svarade sedan:
Skulle, Telemachos, der du dröja, fast aldrig så länge,
Honom vårda jag vill, och han ej gästskänker skall sakna. 545
Sade; och steg så ombord, och kamraterna äfven befallte
Samtliga stiga ombord, samt akterlinorna lösa.
De uppstego då strax, och sig satte på tofterna neder.
Men Telemachos bandt vid föttren de ståtliga skorna,
Tog sitt väldiga spjut, med hvassa kopparn beslaget, 550
Från skeppsdäcket; och de strax akterlinorna löste.
Sedan lade de ut, och foro till staden, som bjudit
Hade Telemachos, älskelig son, af ädle Odysseus.
Honom, i väldiga steg, snart fötterna förde till gården,
Der otaliga hjordar af svin han hade, bland hvilka 555
Sof svinherden, den trogne, emot husbönderna välsinnt.
Sextonde Sången
Begge i kojan nu, svinherden och drotten Odysseus,
Tände sig eld, och redde, i morgongryningen, frukost,
Och affärdade herdarna sen med samlade svinen.
Men kring Telemachos svängde de glafsande hundarne svansen,
Utan att skälla; då varsnade ock den ädle Odysseus 5
Veftande hundarna strax, och omkring var dånet af föttren
Och till Eumaios påstund han talade vingade orden:
O, Eumaios, minsann en kamrat helt säkert dig kommer,
Eller en annan bekant, emedan ej hundarne skälla,
Utan vefta med svansen omkring, fotdånet jag hörer. 10
Ordet ej än var sagdt, när honom den älskade sonen
Stod der i farstun, förskräckt svinherden spratt från sitt säte,
Och ur händerna föllo de kärl, som han plägade nyttja.
Blandande glödande vinet, han gick sin herre tillmötes;
Kysste hans hufvud, och kysste hans båda tjusande ögon, 15
Händren begge jemväl, och ymnigt tårarne runno.
Liksom en far sin son välmenande hjertligt emottar,
Kommen hem på det tionde år från fjermare länder.
Den högtälskade, ende, för den mång sorger han utstått.
Så svinherden också gudsköna Telemachos genast 20
Kysste, och famnade om, som hade ur döden han räddats.
Och veklagande talade han bevingade orden:
Telemachos, du är här, kärälsklige fröjd! Jag ej mera
Trodde mig få dig se, då du for på galejan till Pylos.
Men nu, välan, träd in, gullbarn, att jag måtte i själen 25
Fröjdas, skådande dig, som nyss är hemma från fjerran!
Ty ej ofta hitut du till landet och herdarna kommer,
Utan du dväljes i stan; ty så det lyster ditt sinne,
Att anskåda de giljande mäns förderfliga skara.
Honom Telemachos då, den förståndige, svarte och sade: 30
Vare det så, min far; men för din skull hit jag har kommit.
Att jag med ögonen måtte dig se, och höra din stämma,
Om min moder ännu bor qvar i palatset, om redan
Henne en ann bland männerna fört, och kläder förutan
Ligger Odysseus' bädd, af spindelväfvar besmutsad. 35
Honom svarte igen svinherden; männernes förste:
Visserligen ännu med tåligt sinne hon dröjer
Qvar i salarna dina, och jemmerfulla beständigt
För den gråtande flykta sin kos båd nätter och dagar.