Så han sade; och tog af Telemachos kopparne lansen, 40
Men stentröskeln öfver han steg, och trädde i rummet,
Och för honom vek från sin plats hans fader Odysseus,
Och Telemachos hindrade det, å sin sida, och sade:

Sitt, o fremling, vi skola väl ock här hitta en annan
Plats i vårt tjell; här finnes den man, som skaffar en sådan. 45

Sade; och han gick åter, och satte sig; herden åt denne
Bredde inunder grönskande ris, och derofvan ett fårskinn.
Och der satte sig sen den älskade son af Odysseus.
Lade så fram svinherden för dem ock faten med stekta
Köttet, som dagen förut de ätande lemnade öfrigt. 50
Rågade upp skyndsamligen bröd i korgarna äfven,
Och utmängde i stånkan det håningljufliga vinet.
Satte sig sedan sjelf midtemot den ädle Odysseus.
Desse händerna räckte till redda och färdiga rätter;
Men lystmätet af mat och af dryck enär de nu undfått, 55
Då Telemachos strax tilltalte den redliga herden:

Far, hvarifrån är fremlingen länd? och huru ha sjömän
Honom till Ithaka bragt? hvad tro de sig vara för karlar?
Ty jag förmodar väl ej att han hit, fotgångare, kommit.

Svarande honom talte du till svinherde Eumaios: 60
Visserlig dig, min son, jag allt sannfärdigt vill säga.
Från det rymliga Kreta han säger sig vara till härkomst,
Och han berättar sig hafva besökt mång dödligas städer,
Irrande kring; ty en gud åt honom detta beslutit.
Men bortlupen ifrån Thesprotiske männers galeja, 65
Till min koja han kom; åt dig antvardar jag honom.
Gör nu såsom du vill, skyddsökande månde han vara.

Honom Telemachos då, den förståndige, svarte och sade:
Detta allt du har sagt hjertfrätande visst, o Eumaios;
Ty hur skall i vårt hus gästvännen jag kunna emotta? 70
Sjelf är jag ung ännu, med händerna icke jag vågar
Från mig värja en man, enär först vredgad han blifver,
För min moder i själn tvefaldigt tanken begrundar,
Anten hon qvar må blifva hos mig och bestyra om huset,
Aktande så sin gemåls sofbädd, och pratet i landet; 75
Eller hon följer den bland Achaierna, hvilken, den bäste,
Friar till henne derhemma, och ger de rikaste skänker.
Men på den fremmande mannen, emedan till dig han är kommen
Vackra kläder jag sjelf vill kläda, båd mantel och lifrock;
Jag vill ett tvebetts svärd ock gifva, och skor på hans fötter, 80
Samt affärda ehvart hans hjerta och sinne må lysta.
Men om du vill, så hehåll och förpläga honom vid stallen
Och jag vill kläder hit afsända och mat till att äta.
Allslags, att han ej dig omakar och dina kamrater.
Dit tillåter jag alldeles ej bland friarne honom 85
Komma, emedan de ha ett ytterst skändeligt högmod.
Att de ej honom begabba, som mig stor smärta ju vore.
Svårt är, något förmå, då man är omgifven af flera.
Ock för en tapper man, ty de långt starkare äro.

Honom talade till mångpröfvade, ädle Odysseus: 90
Älskade, om för mig tillbörligt är äfven att svara,
Sannerlig sönderslites mig hjertat, då detta jag hörer,
Hvilka skändliga dåd anstemplas af friareskaran
Hemma i salarna, dig till trots, som likväl är en sådan.
Säg mig, kufvas du nu frivillig, eller monn folken 95
Hata i landet dig så, hörsammande gudens orakel.
Säg, eller skyller du brödren derför, på hvilka i striden
Litar en man, fast vore också stor träta å färde.
Ty om jag vore så ung som du, med detta mitt sinne,
Eller jag vore en son af Odysseus, eller han komme 100
Sjelf kringirrande hit, — ty ännu är skäl till förhoppning —:
Då afhugge en fremmande man mig hufvudet genast,
Om för hvarenda af dem jag ej skull' blifva en ofärd.
Gången i salarna in hos Laertiaden Odysseus.
Men om jag ensam der blef öfvermannad af mängden, 105
Ville jag hellre likväl, nedsablad i salarna mina,
Stupa, än dag från dag åskåda de skändliga dater,
Fremlingar, som missfirmade bli, och de tjenande tärnor
Släpade skräckligt omkring uti de prunkande rummen,
Och vinfaten, som tömmas till dräggen, och maten, som ätes 110
Utan mått och besked, gränslöst, för sak som ej lyktas.

Honom Telemachos då, den förståndige, svarte, och sade:
Detta, du fremmande man, vill jag dig noga berätta.
Hvarken på mig allt folket är uppbragt, eller mig hatar,
Icke jag bröderne skyllar derför, på hvilka i striden 115
Litar en man, fast vore också stor träta å färde.
Ty med en enda son fortplantat vårt slägte Kronion;
Så Arkeisios födde den enda sonen Laertes,
Som ock födde en enda, Odysseus; samme Odysseus
Ensam i salarna lemnade mig, och hade ej glädje. 120
Nu i hans hus fiendtlige män, otålige äro.
Ty de ädlingar alla, som ega på öarna välde,
Uppå Dulichion, Sama, och skogbevexta Zakynthos,
Äfven samtlige de, som på klippiga Ithaka herrska,
Desse för mor min fjesa, och svårt ansätta de huset. 125
Hon afsäger sig ej det skändliga giftet, och gitter
Slut ej göra härpå; mellertid de, frossande, slösa
Gods mitt; snarligen äfven mig sjelf de skola föröda.
Sannerlig detta likväl står allt i gudarnes händer.
Fader, gå du påstund, och förståndiga Penelopeia 130
Säg, att jag är helbregda, och kommit från Pylos tillbaka.
Men jag vill här qvarstanna, och du vänd åter, såsnart du
Detta åt henne allena har sagt; af de andra Achaier
Ingen höre derom; ty månge stämpla mig ofärd.

Svarande honom talte du till, svinherde Eumaios: 135
Jag begriper och vet, och en välförståndig du bjuder.
Men nu, välan, ock detta mig säg, och noga förkunna,
Om jag på samma väg skall gå till den arma Laertes
Äfven med bud, som, tillförne bekymrad högt för Odysseus,
Plägade se, hur arbetet gick, och med folket i huset 140
Spiste och drack, när hjertat uti hans bröst så befallte.
Men nu sedan den dan då du for på galejan till Pylos,
Säga de, att han ej mera som förr plär äta och dricka.
Eller se hur arbetet går; men med suckan och ängslan,
Sitter han jemrande sig, och huden förtvinar kring benen. 145

Honom Telemachos då, den förståndige, svarte och sade:
Hårdt! men honom likväl, skönt ängslad, måste vi lemna,
Ty isanning om allt sjelfönskligt för menskorna vore,
Skulle vi önska tillförst en hemkomstdag åt min fader.
Derför, såsnart du saken förmält, vänd åter och vanka 150
Ej kring fältet, att söka Laertes; men säg åt min moder.
Att med det snaraste hon en hushållsqvinna må sända
Hemligen dit; hon sedan berätte för gubben min hemkomst.