Sade; och mante på herden, som tog i händerna skorna,
Bandt dem vid föttren, och gick till staden; ej heller Athene, 155
Vandrande från sitt tjell, undföll svinherden Eumaios;
Utan hon nalkades nära och tog gestalt af en qvinna,
Vacker och stor, erfaren uti förträffliga slöjder,
Och hon stod der vid dörrn till kojan, sedd af Odysseus;
Hvarken Telemachos såg, ej heller varsnade henne. 160
Ty sig gudarne ej synbarligen visa för alla.
Men dock Odysseus såg, och hundarne, hvilka ej skällde.
Utan qvinkande skrämdes åt andra sidan af gården.
Hon med ögonen vinkade nu; det märkte Odysseus,
Och ur rummet han trädde bakom gårdsmuren, den höga. 165
Stannande framför gudinnan; då talte till honom Athene:
O zeusborne Laertiades, mångsluge Odysseus,
Säg nu saken för sonen din redan, och dölj ej för honom,
Att, anstemplande död och förderf åt friareskaran,
Ni må vandra till ryktbara staden, och sjelf jag ej heller 170
Länge från er skall dröja; ty så att strida jag äflas.
Sade; och honom med gyllene staf vidrörde Athene.
Först hon drotten derpå rentvättad mantel och lifrock
Lade kring bröstet, och ökade sen hans gestalt och hans ungdom.
Åter han blef mörkhyad, och kinderna rundades åter. 175
Dunkelt hakan omkring sig också ombildade skägget.
Sedan detta var gjordt, hon vandrade dän; men Odysseus
Trädde i kojan; hans älskade son vardt häpen för honom,
Vände så ögonen bort, befarande att det en gud var,
Samt tilltalade honom, och sade de vingade orden: 180
Annorlunda mig nu, än nyligen syns du, o fremling.
Andra kläder du har, och din hy ej mera är likdan.
Sannerlig är du en gud, som bo i den rymliga himlen;
Var oss nådig, att vi tacknemliga offer må bringa,
Äfvensom skänker af gull, konstgjorda; och skona oss alla! 185
Honom svarte derpå mångpröfvade, ädle Odysseus:
Gud jag ej är; hvi skattar du mig odödliga jemlik?
Utan jag är din far, för hvars skull du suckande länge
Lidit sorgerna mång, uthärdande männernas kränkning.
Ordande så, han kysste sin son, och utföre kinden 190
Fällde han neder en tår; men förut han höll den beständigt.
Och Telemachos — ty han ej trodde det vara sin fader, —
Svarande återigen tilltalade honom med orden:
Sannerlig icke Odysseus du är, min far; men en gudom
Dårar mig blott, att jemrande jag än mera må sucka. 195
Ty ej nånsin en dödelig man uträttade sådant,
Efter eget behag, om en gud ej kommer emellan,
Som helt lätt, då han vill, förvandlar till ung eller gammal.
Ty helt nyligen var du en gubbe, i usliga kläder,
Nu är du gudarna lik, som bebo den rymliga himlen. 200
Honom svarande talade till mångråde Odysseus:
O Telemachos, icke dig höfs, din fader som hemländt,
Hvarken att öfvermåttan beundra, ej heller beprisa.
Ty hit skall dig ej mer anlända en annan Odysseus,
Utan sådan jag är, sen qval jag lidit och sorger. 205
Lände jag hem på det tjugunde året till fädernejorden.
Men dethär är ett verk af ströfvarinnan Athene,
Hvilken sådan mig gör, som henne behagar, — hon kan det, —
Stundom en tiggare alldeles lik, och stundom en yngling
Återigen, som bär på sin kropp de grannaste kläder. 210
Lätt ju för gudarna är, som bo i himmelen vida.
Att en dödelig man upphöja, eller förringa.
Så han talte, och satte sig ned; men Telemachos genast,
Famnande herrliga fadren, beklagade honom, och storgret.
Och för dem båda två uppvaknade lusten till klagan. 215
Och de sig jemrade högt, mer oaflåtligt än fåglen,
Den krumkloade örn eller gam, för hvilken dess yngel
Plundras utaf landtfolket, förrän det lärt sig att flyga.
På så ömkeligt sätt ur ögonen gjöto de tårar.
Skulle också för de jämrande ljuset af solen ha nedgått, 220
Om Telemachos ej tilltalt sin fader påstunden:
Säg, på hvad skepp dig, älskade far, sjömännerne hafva
Bragt till Ithakas strand? hvad karlar sig trodde de vara?
Ty jag förmodar det ej, att du hit, fotgångare, kommit.
Honom svarte igen mångpröfvade, ädle Odysseus: 225
Sanningen vill jag, min son, dig visserligen berätta.
Skeppsnamnkunnige män, Phaieker, mig bragte, som andra
Menniskor ock ledsaga, ehvem till Scheria komme.
Sofvande mig de förde på hafvet i snabba galejan,
Lade på Ithaka ned, och gåfvo herrliga skänker, 230
Koppar och gull fulltopp, skönväfda kläder derjemte.
Och det ligger, på gudarnes råd, förvaradt i grottan.
Men på Athenes befallningar nu jag hit mig begifvit,
Att samråda vi må om död åt fiender våra.
Derför, välan, mig räkna nu friarne alla, och uppnämn, 235
Att jag må veta, hur många de män, och hvilka de äro.
Öfverläggande sedan uti otadliga sinnet,
Tänka jag vill, om vi två dem vuxne väl äro att möta
Ensame, andra förutan, om andra söka vi skole.