Men om qvälln till Odysseus och sonen den redlige herden
Kom; och de öfrige stodo omkring, och redde sig qvällsvard
Af årsgammalt svin, som de slagtade; medan Athene
Trädde nära intill Laertiaden Odysseus, 455
Och med sin trollstaf rörde, och åter förbytte till gubbe.
Klädande ömkliga kläder uppå, att honom ej herden
Skulle känna igen, och förståndiga Penelopeia
Underrätta derom, och icke bevara i sinnet.
Honom förut Telemachos ock tilltalte, och sade: 460
Ädle Eumaios, du kom; hvad går för sägen i staden?
Monn väl friarne redan, de trotsige, äro derhemma
Från sitt försåt, eller monne de mig, hemländande, bida?
Svarande honom talte du till, svinherde Eumaios:
Ej jag brydde mig om, att slikt utforska och spörja, 465
Vandrande genom sta'n; skyndsamligen mante mig sinnet,
Att mitt ärende säga, och hit strax vända tillbaka.
Men mig träffade från kamraterna snabbe gesandten.
Samme herold, som först åt din mor berättat om saken.
Annat äfven jag vet, som jag såg med ögonen egna. 470
Der, ofvanom vår stad, Hermeiska kulla är belägen,
Redan jag gick, då jag såg inlöpa med hast en galeja
Uti vår hamn, och kämpar ombord rättmånge der voro,
Ock hon betyngdes af sköldar och tvesidsbettiga kastspjut;
Väl jag förmodar, att desse de voro, men känner ej säkert. 475
Sade; och dervid log Telemachos' heliga hjeltkraft,
Skådande fadren med ögonen an, men herden han undvek.
Och då de hade sitt värf fulländat, och redt sig en måltid,
Åto de; intet man saknade alls vid det rikliga målet.
Men lystmätet af dryck och af mat när samtlige undfått, 480
Gingo de alle tillsängs, och sömnens gåfva sig togo.
Sjuttonde Sången.
När sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos,
Under fötterna sina då knöt de vackra sandaler
Strax Telemachos, älskelig son af ädle Odysseus;
Tog så den väldiga lans, som passade väl för hans händer,
Skyndande sedan till staden; och så tilltalte sin herde: 5
Fader, isanning till staden jag går, på det att mig modren
Skåda måtte, förty jag ej tror, att förr hon skall afstå
Från sin skräckliga gråt och ifrån den tåriga sorgen,
Förrn hon skådar mig hemma; men dig uppdrager jag detta:
Vår olyckliga gäst till staden bringa, att derstäds 10
Tigga sig mat; och åt honom skall ge, eho som det lyster,
Kaka och bägare med; mig icke är möjligt, att alla
Menskor förpläga; jag har nog sorger ändå i mitt sinne.
Skulle vår gäst högt vredgas deråt, för honom det blifver
Värre; ty mig är kärt, att idelig sanning säga. 15
Honom svarande talade till mångråde Odysseus:
Älskade, sjelf ej engång att här qvarhållas jag önskar;
Tiggarn bättre det är, att i sta'n, än ute på fältet
Tigga ett mål; och åt honom skall ge, eho som det lyster.
Ty jag ej är vid de år, att jag skulle vid stallena härstäds 20
Stanna qvar, och i allt hörsamma en bjudande herre.
Utan gå du, och mig ledsagar den mannen, du omber,
Strax sen jag värmt mig vid elden, och solen börjat att badda.
Ty högst dåliga kläder jag har, och räds att mig skadar
Morgonkylan; J sägen ju ock, att staden är fjerran. 25
Ordade så; och Telemachos gick då hägnaden genom,
Och tog ilande steg, anstemplande friarna ofärd.
Men när kommen han var i boningsbeqväma palatset,
Förde han lansen, och ställde den upp mot höga kolonnen,
Sjelf sen trädde han in, stentröskeln stigande öfver, 30
Honom varsnade först hans fostrerska Eurykleia,
Hvilken de prydliga stolar sombäst med skinnen beklädde.
Gråtande gick hon mot honom gerad; talsinnte Odysseus'
öfrige tärnor jemväl kring honom församlades alla,
Och välkomnande kysste hans hufvud, och kysste hans skuldror. 35
Trädde så ur sitt gemak förståndiga Penelopeia,
Liknande Artemis sjelf och den gyllene Aphrodite,
Och sin älskade son hon armarna gråtande kringslöt,
Kysste hans hufvud, och två förtjusande ögon derjemte,
Och veklagande talade så de bevingade orden: 40
Du är då här, gullöga, Telemachos! aldrig jag trodde
Nånsin dig mer få se, sen du reste på skeppet till Pylos
Hemligt, min vilja emot, att höra om älskade fadren.
Men du välan, berätta mig hvad derborta du skådat.