Mera ej må vi skicka ett bud; ty hemma de äro, 355
Anten en gud dem sagt, eller ock om sjelfve de sågo
Skeppet fara förbi, men kunde likväl det ej hinna.
Sagdt; och de stego då upp, och gingo till stranden af hafvet;
Och strax svarta galejan uppå fastlandet de drogo,
Och stormodige tjenarne sen bort redskapen buro. 360
Mangrannt sjelfve de gingo till torget, och läto ej någon
Annan sitta med sig af unga, ej heller af gamla.
Sedan Eupeithes' son, Antinoos, talte och sade:
Ve, hur gudarne nu den mannen räddat från ofärd!
Sutto om dagarna spejare dock på de vindiga höjder, 365
Ständigt man aflösande man, och då soln gick neder,
Sofvo vi aldrig i land om natten, utan på hafvet
Kryssande med vår galeja, och bidande morgongudinnan.
Lurade vi på Telemachos jemt, att fånga och dräpa
Sinnade; honom en gud mellertid dock bragte till hemmet. 370
Låtom oss derför åt Telemachos uttänka en ömklig
Död; ej heller han bör undslippa; ty icke jag menar,
Medan han lefver, att vi vår gerning bringe i verket.
Ty sjelf är han förståndig i rådslag, liksom i tanksätt,
Och mot oss är folket ej mer just särdeles välsinnt. 375
Gripen er derföre an, förrn denne Achaierna samlar
Alla på torget; ty icke jag tror att han sådant försummar,
Utan i vredesmod uppstigen bland alla han säger,
Huru vi stemplat åt honom en skräckelig död, men förgäfves.
Hörande skola de ej så slema gerningar gilla, 380
Utan fastmer ondt göra åt oss, och oss samtliga jaga
Bort ur vårt fosterland, och vi vandra till fremmande folkslag.
Dräpom honom förut på fältet fjerran från staden,
Eller på vägen, och tagom hans gods och besittningar sjelfve,
Delande mellan oss lott för lott alltsamman, men huset 385
Måge vi gifva hans mor att bebo, och den henne sig vinner.
Men om er dock slikt tal misshagar, och hellre J viljen,
Att han lefver, och sjelf allt fädernegodset besitter,
Då må vi längre ej drygt hjertfröjdande skatterna öda,
Här församlade, utan från egen boning en hvar må 390
Fria med skänker, sågodt han förmår, och hon må sig gifta
Sedan med den, som är henne beskärd, och som gifver de flesta.
Så han talte; och samtlige de förstummade tego.
Men Amphinomos började då sig yttra, och orda,
Nisos' lysande son, den Aretiadiske kongens, 395
Som från Dulichion var, det hvetesrika, och gröna;
Friarna förde han an, han äfven Penelopeia
Genom sitt tal behagade mest, ty han var så förståndig;
Han välmenande började nu sig yttra, och orda:
Vänner, åtminstone jag allsicke Telemachos ville 400
Döda, ty hiskeligt är att någon af konungastämman
Döda; men låtom oss först omspörja gudarnes rådslag.
Om nu den väldige Zeus' orakel skulle det gilla,
Honom jag sjelf vill döda, och mana alla de andra.
Men om gudarne det ogilla, så hejden er, ber jag. 405
Så Amphinomos sade, och dem behagade talet.
Och till Odysseus' hus uppstigande genast de gingo.
Och dit komne de satte sig ned på de slipade säten.
Annat besinnade då den förståndiga Penelopeia,
Att sig för friarne visa, de männer med trottsande fräckhet; 410
Ty hon i salarna hade försport om Telemachos' ofärd,
Medon, herolden, som hört anslagen, för henne berättat;
Och så gick hon i saln, åtföljd af de tjenande tärnor.
Men då till friarne hon inkommit, den ädla bland qvinnor,
Stod hon invid dörrposten uti välbyggda palatset, 415
Sänkande för sitt anlete ned den glänsande slöjan;
Och på Antinoos trätte, och talade ordet, och sade:
O Antinoos, du arglistige, fräcke, man säger
Att du i Ithakas land är bland jemnåriga ypperst
Både i råd och i dåd, men du var icke en sådan. 420
Galning, säg mig, hvarför åt Telemachos död du och ofärd
Stemplar, och vårdar ej om nödställda, åt hvilka dock Zeus är
Hämnare? Det är ej rätt, att stempla ondt mot hvarandra.
Eller känner du ej hur din far hit flyktande lände,
Fruktande folket? förty uppbragta de högligen voro, 425
Derför att, sällande sig till de Taphiers röfvareskara,
Han Thesproterna kränkte, som voro våra förbundsmän.
Honom ville de dräpa, och strax utslita hans hjerta,
Samt derefter förtära hans myckna och rikliga lifskost.
Men dem Odysseus höll och hejdade, hur de än fikte. 430
Nu som en niding du öder hans hus, och vill äkta hans maka,
Och vill mörda hans son, och mig förskräckligt du kränker.
Men jag dig råder att sansa dig sjelf, och bjuda de andra.
Henne Polybos' son Eurymachos, svarte, och sade:
O du Ikarios' dotter, förståndiga Penelopeia, 435
Trösta dig, icke må detta bekymra dig alls i ditt sinne,
Ej är den mannen född, ej blir han, ej heller han varit,
Hvilken uppå din son, Telemachos händer skall lägga,
Medan jag lefver ännu, och ser guds dager på jorden.
Ty jag säger dig så, och det fullbordas i sanning: 440
Strax skall den svarta blod utrinna för honom kring lansen
Vår; förty mig äfven har stadsförstörarn Odysseus
Mången gång upplyftat i knäet, och kokade köttet
Mig i händerna laggt, och rödt vin gifvit att dricka.
Derför Telemachos är mig aldrakärast bland alla 445
Menskor, och derför jag manar, att döden han ej må befara
Alls från friarne; den från gudarna kan man ej undgå.
Så han tröstande talte; och sjelf dock redde hans ofärd.
Penelopeia, som uppgick nu i det prunkande löftet,
Gret derefter Odysseus, den älskade maken, tills ljuflig 450
Sömn på dess ögonlock klarögda Athene försände.