O du, Laertes' sons, Odysseus', vördade maka,
Rätt han saken ej vet; men lyssna på mig hvad jag säger;
Ty noggrannligen vill jag dig spå, och intet fördölja.
Vete nu först bland gudarna Zeus, och det gästliga bordet, 155
Jemte Odysseus' härd, den frejdades, hvilken jag nalkats,
Att här sannerlig redan i fädernelandet Odysseus
Antingen smyger omkring, eller sitter, och forskar om dessa
Brott; mellertid åt friarnes hop ofärd han bereder.
Slikt järtecken jag såg, uppå vältoftade skeppet, 160
När jag der satt; jemväl åt Telemachos sade jag saken.

Honom talte då till förståndiga Penelopeia:
Ack, att detta ditt tal fullbordadt blefve, o fremling;
Vänskap skulle du strax erfara, och rikliga skänker,
Gifna af mig, så att hvar som mötte, dig prisade lycklig! 165

Desse på sådant sätt nu vexlade ord med hvarandra.
Friarne mellertid framför Odysseus' palatset,
Med kastskifvor förnötte sin tid och med slungade jagtspjut,
Uppå den fejade gård, der de förr bedrefvo sitt sjelfsvåld.
Men då det mattid var, och ren småboskapen allstäds 170
Lände från markerna hem, och de bragte dem nu, som tillförne,
Talte till dessa Medon; ty denne af alla herolder
Dem behagade mest, och sig infann äfven till måltid:

Svenner, emedan J alle förnöjt ert sinne med kämpspel,
Kommen i salarna nu, att vi må anrätta en måltid; 175
Ty det ej lappri är, att i tid intaga sin måltid!

Sade; men de uppstigande gingo och lydde hans maning.
Men när komne de voro i boningsbeqväma palatset,
Lade de mantlarna af sig uppå länstolar och bänkar;
Slagtade fåren, de stora, och frodiga getterna äfven, 180
Slagtade svinen, de gödda, också, och dessutom en vallko,
Redande till måltiden; men de från fältet till staden
Skyndade sig, Odyseus och derhos svinherden, den ädle.
Tog så till ordet, och sad' svinherden, männernes förste:

Fremmande man, emedan alltså du ärnar till staden 185
Gå idag, som min herre dig bjöd: — jag isanning för min del
Ville att du härstäds en stallenas väktare blefve;
Men jag fruktar för honom och räds, att icke han framdels
Måtte träta på mig; ty herrarnes bannor är' svåra: —
Dock nu låtom oss gå; det mesta har redan af dagen 190
Skridit sin kos, men mot aftonen visst skall kallare blifva.

Honom svarande talade till mångråde Odysseus:
Jag begriper och vet; den kunnige bjuder du detta;
Derföre låtom oss gå; mellertid mig vise du vägen.
Gif mig, ifall du eger en käpp, som sjelf du dig skurit, 195
Att mig stödja, emedan J sägen att marken är slipprig.

Sade; och kastade axlarna kring en ömkelig våtsäck,
Slarvig båd' här och der, och dervid fanns tvinnad en bärremm.
Men Eumaios nu gaf den hjertförnöjande käppen.
Begge gingo; och stallet af hundar och vallande männer 200
Vaktades, stannande qvar; han förde till staden sin herre,
Under en gammal mans, en jemmerlig tiggares skepnad.
Lutad mot käppen, och ömkliga voro dess kläder på kroppen.
Men då de, vandrande fram uppå bergstalpiga vägen,
Voro nära till staden, och ren ankommit till källan, 205
Den skönrinnande, byggda, hvarfrån stadsboerne vatten
Buro, som Ithakos redt och Neritos jemte Polyktor;
Der bredevid var en lund af vattenalstrade popplar
Rundtomkring öfverallt, och det kyliga vattnet sig störte
Högt från klippan, och ofvanuppå var nymphernas altar 210
Byggdt, der samtlige vandringsman städs plägade offra:
Der anträffade dem just Dolios' son nu, Melantheus,
Drifvande getter, som voro i samtliga hjorden de bästa,
Allt för friarnes bord; två vallare följde tillika.
Skådande dessa, han trätte, och talade ordet, och sade 215
Skymfligt och fruktansvärdt, att Odysseus' hjerta det rörde:

Nu, om nånsin, minsann en usling leder en usling;
Så beständigt en gud anbringar lika till lika.
Hvart, olycklige, bringar du hän den skojaren med dig,
Den besvärliga tiggaren, hvart nu? och målrostörarn? 220
Mot dörrposterna stödd skall han mångstäds axlarna skubba,
Tiggande smulor åt sig, men ej sablar, ej heller kastruller.
Gåfve du mig den karlen, att stallens väktare blifva,
Eller en dyngdräng vara, och löf frambära åt kiden:
Drickande idelig vassla, likväl han gjorde sig lårvext. 225
Dock emedan han slemm' ting lärt, så skall han ej vilja
Gripa sig an med ett värf, men betlande vill han i landet
Gå och begära, att fylla för sig omättliga buken.
Men jag vill säga dig ut, hvad ock fullbordadt skall varda:
Kommer den karlen en gång till Odysseus' boning, den ädles, 230
Skola ur männernes hand mång pallar drabba hans sidor,
Slungade genom saln, att de surra kring hufvut på honom.

Sade; och trädde intill, och med häln mot höften, i dårskap,
Sprang, men kunde ändock ej honom stöta ur vägen,
Utan han stod der fast; och då betänkte Odysseus, 235
Anten han, rusande på med sin käpp, skull' lifvet ifrånta,
Eller lyfta från mark, och krossa mot jorden hans hufvud.
Men han sig sansande höll; hvaremot svinherden på denne
Bannades, blickande an, bad högt sen, och lyftade händren: