O Källnympher, J döttrar af Zeus, om nånsin Odysseus 240
Brännde åt er, sen han höljde dem först med fetaste istret,
Låren af lamm och af kid, villfaren denna min önskan:
Måtte han komma den mannen, och honom före en gudom!
Då han skulle minsann dig all den ståtlighet kufva,
Hvilken du nu bär med dig så bål, kringirrande städse 245
Staden igenom; men boskapen öds af vallarne slemma.
Honom talade till Melanthios, getternas herde:
Ack, hvad den hunden nu sad', erfaren i listiga funder!
Honom en gång jag uppå vältoftade, svarta galejan
Fjerran från Ithaka förer, att mig stor skatt ha församlar. 250
Måtte Telemachos skjutas af silfverbågig Apollon,
Eller af friarne kufvas, idag ännu i palatset,
Likasom hemkomstdagen ifjerran svann för Odysseus!
Sade; och dem han lemnade der, som vandrade sakta,
Men sjelf gick han, och snart anlände till konungens salar. 255
Strax han trädde derin, och sig satte, i friarehopen,
Mot Eurymachos neder; ty mest han älskade honom.
Honom af köttet sin del framburo nu de som bestyrde;
Ärbara skafferskan hämtade bröd och satte för honom.
Men Odysseus bredevid, och derhos svinherden, den ädle, 260
Kommo och ställde sig; dessa omkring nu spridde sig ljudet
Af den bukiga cittran; ty ren uppstämde, att sjunga,
Phemios. Sjelf han tog svinherden vid handen, och sade:
O Eumaios, isanning det herrliga huset Odysseus'
Är, och lätt det kännes igen, bland många beskådadt. 265
Ett på det andra följer i rad, och gården är konstbyggd
Både med murar och skjul; tättslutande portar der finnas,
Dubbla, och ingen dödelig dem väl hoppade öfver.
Nog, jag märker också, att der tillreda sig måltid
Månge, förty stekångan sig höjer, och cittran derjemte 270
Ljuder, som gudarne sjelfve ha gjort till kamrat åt gelaget.
Svarande honom talte du till, svinherde Eumaios:
Lätt du kände; ty eljes du är alldeles ej oklok.
Men nu tänkom derpå, hur dessa saker må vara,
Anten du först går in i det boningsbeqväma palatset, 275
Och dig med friarna mänger, och jag qvarstannar här ute;
Eller, om så dig lyster, förbida, och jag vill förutgå.
Icke du dröje ändock, att ej någon, som varsnar dig ute,
Slår eller slungar på dig; jag ber dig detta besinna.
Honom svarte derpå mångpröfvade, ädle Odysseus: 280
Jag förstår och begriper; härom en kunnig du manar.
Men gå in du förut, och jag qvarstannar här ute.
Ty ovan vid hugg eller skott det är jag nu icke;
Mig tålmodig är själn, ty mång olyckor jag utstått
Både i böljor och krig; påköpet detta må hända. 285
Ej sin snåla, förderfliga buk nedtysta ju någon
Gitter, hvilken åt menskorna gör mångfaldiga skador,
För hvars skull vältoftade skepp utrusta sig äfven
På fruktödsliga sjön, åt fienden bärande ofärd.
Så nu desse med sådana ord tilltalte hvarandra; 290
Då en hund som der låg upplyftade hufvud och öron,
Argos, Odysseus' hund, tålsinnige drottens, som fordom
Sjelf han fostrat, och glädje ej haft, ty till heliga Troia
For han förut; men hans hund tillförne de ynglingar förde
Mot vildgetter på jagt, och emot hjortkalfvar och harar. 295
Nu föraktad han låg, då hans husbonde var borta,
Der på den myckna spillning utaf mulåsnor och oxar,
Hvilken i mängd för portarna fanns, tilldess att Odysseus'
Tjenare förde den dän, för att göda den rymliga åkren.
Hunden Argos der låg, förskräckligt bekajad med loppor. 300
Då nu, såsnart han såg Odysseus vara helt nära,
Viftade han med sin svans, och slokte med öronen båda;
Dock han orkade icke numera, att närmre sin herre
Komma, men denne, blickande bort, aftorkade tåren,
Döljande lätt för Eumaios, och strax han frågte och sade: 305
O Eumaios, ett under! en hund der ligger i smutsen,
Vacker han är till sin kropp, men det jag ej känner förvisso,
Om med sådan gestalt han ock, var snabb till att löpa,
Eller helt lumpet, liksom bordshundar gemenligen äro,
Hvilka, för ideligt prål påkostade blifva af herrar. 310
Svarande honom talte du till, svinherde Eumaios;
Ja, visst är den hunden en mans, som dödde ifjerran.
Om han vore sådan ännu till kropp och till bragder,
Som, då till Troia han for, qvarlemnade honom Odysseus,
Strax du skulle beundra hans kraft, om du såg den, och snabbhet; 315
Ty ej i skogens djupaste snar för honom ett vildbråd
Undanslapp, som han sett; han i spårjagt hade ej make.
Nu han täres af svält, och hans herre i fremmande länder
Funnit sin död; vårdslöse, ej qvinnorne bry sig om honom.
Tjenare, när de ej mer af sina herrar befallas, 320
Vilja för ingen del tillbörligt pligterna sköta;
Förty hälften af id från en karl vidtdundraren Zeus då
Hädantager, då trälige da'n sig honom bemästrar.
Sade; och trädde derin i det boningsbeqväma palatset,
Genom salen gerad till den trotsige friareskaran. 325
Argos bort deremot tog ödet af döden, den svarta,
Strax sen han sett Odyseus, sin herre, på tjugonde året.
Men svinherden tillförst gudsköne Telemachos varse
Blef, der i salen han kom, och genast derefter han honom
Ropande vinkade fram; kringskådande tog äran en ledig 330
Stol, hvaruppå förskäraren satt, då han delade rikligt
Kött bland friarne ut, som bespisade sig i palatset.
Denna bredvid Telemachos' bord gentöfver han ställde,
Bärande, och der satte sig sjelf; åt honom herolden
Tagande lade en bit, och bröd han bragte ur korgen. 335