Honom svarte igen förståndiga Penelopeia:
Gå du, och honom bed hitkomma, att sjelf han berätte,
Desse nu anten sig må, vid dörrarna sittande, roa, 530
Eller i salarna här, förty dem sinnet är gladligt,
Deras besittningar stå oplundrade alle derhemma,
Mat och det ljufliga vin; somt tjenarne endast förtära;
Sjelfve i vårt hus städs qvardröjande, dagar på dagar,
Slaktande åt sig oxar och får, och getterna feta, 535
Hålla de friska kalas, och dricka det glödande vinet
Skamlöst; mycket föröds mellertid; ty ej finnes en sådan
Man, som Odysseus var, ofärden att värja från huset.
Om Odyseus blott komme, och lände till fäderne jorden,
Skulle med sonen strax han männernas kränkningar hämnas. 540
Sade; Telemachos nös hel högt, så att hela palatset
Dönade skräckligt dervid; då skrattade Penelopeia,
Och till Eumaios strax hon talade vingade orden:
Gack mig, och kalla du hit den fremmande mannen påstunden!
Märker du ej, att sonen min nös till allt hvad jag sade? 545
Derför skall döden ej bli olyktad för friarne alla
Heller; icke en ende skall undgå döden och ödet.
Annat jag säger dig nu; men gömm du det i ditt sinne:
Om jag förnimmer att han allt talar med sanningen enligt,
Granna kläder åt honom jag ger, båd mantel och lifrock. 550
Sade; då gick svinherden, såsnart han orden förnummit,
Trädde nära intill, och talade vingade orden:
Fremmande gubbe, dig kallar förståndiga Penelopeia,
Sjelfve Telemachos' mor, ty henne dess sinne nu manar,
Att om gemåln utforska, ehur ock sorger hon utstått. 555
Om hon förmärker att allt du sanningen enligt berättar,
Skall hon dig lifrock kläda uppå och mantel, som mest du
Tarfvar, ty nog kan du, tiggande mat här äfven i landet,
Mätta din mage; och visst skall dig gifva enhvar som det lyster.
Honom svarade då mångpröfvade, ädle Odysseus: 560
O Eumaios, strax vill jag allt sannfärdigt berätta
För Ikarios' dotter, förståndiga Penelopeia;
Väl om honom jag vet; ty gemensam ledo vi jemren.
Men jag rädes likväl hårdsinnade friarnes skara,
Hvilkas stolthet och våld uppstiger till jerniga himlen. 565
Ty ock nu, då i salen jag gick, och ej gjorde åt någon
Menska förnär, med sin pall den mannen sårade smärtligt,
Utan att Telemachos afvärjde det, eller en annan.
Bed nu Penelopeia derför i egna gemaket
Dröja, änskönt nyfiken, intill nedgående solen. 570
Då må hon mig utforska om hemkomstdagen och maken,
Sättande närmre vid elden, förty jag trasiga kläder
Bär, som du nogsamt vet; och af dig jag först ju begärte.
Sade; nu gick svinherden, såsnart han orden förnummit.
Öfver trösklen han steg; och då talade Penelopeia: 575
Icke du honom har med, Eumaios? hvad tänkte väl tiggarn?
Fruktar måhända han någons förtryck, eller månne han eljes
Blyges för sig i mitt hus? slem är den blygsame tiggarn.
Svarande henne talte du till, svinherde Eumaios:
Han sig besinnar med skäl, hvad äfven en annan förmode; 580
Öfvermodige männernes trots undvika han söker.
Men han bad dig vänta intill nedgående solen.
Och då blir det för dig långt vackrare äfven, o drottning,
Att med fremlingen tala ett ord allena, och höra.
Honom svarte igen förståndiga Penelopeia: 585
Ej oklok mig den fremmande syns, eho han må vara;
Ty ej finnas ibland de dödliga menniskor några,
Hvilka, af öfvermod, anstämpla så skändliga saker.