Honom Eupeithes' son, Antinoos, svarade sedan:
Sitt du, o fremling, stilla och ät, eller skaffa dig hädan,
Att dig ej gossarne släpa i huset, för slikt som du ordar,
Anten vid fot, eller hand, och dig afskala alldeles. 480
Så han sade; och alle förskräckeligt illa det togo,
Och så yttrade mången ibland högmodiga svenner:
O Antinoos, väl du ej kastade pallen på tiggarn,
Olycksalige; tänk, om en gud från himlen det vore!
Äfven gudarne sjelfve, liksom vildfremmande gäster, 485
Tagande allslags skepnader an, plä städren besöka,
Menniskors öfvermod för att skåda och tuktiga vandel.
Friarne talade så; men han brydde sig icke om orden.
För den kastades skull stor smärta Telemachos närde
I sitt hjerta; men icke en tår ur ögat han fällde, 490
Utan han skakte sitt hufvud och teg, anstämplande ofärd.
När nu om honom förnamm förståndiga Penelopeia,
Att han i salen var kastad med palln, hon bland tärnorna talte:
Måtte dig sjelf ock skjuta likså bågkunnig Apollon!
Henne Eurynome, hushållerskan, svarade sedan: 495
Måtte nu våra böner såvisst uppfyllelse finna,
Skulle då ingen af dem skönthronade morgonen hinna!
Henne svarte igen förståndiga Penelopeia:
Mor, väl fiender äro de alle, ty ondt de oss stämpla,
Men Antinoos mest dock liknar ju döden, den svarta. 500
En olyckelig fremling sombäst kringvankar i huset,
Tiggande af enhvar; ty fattigdomen befaller;
Hå väl alle de andre hans våtsäck fyllde, och gåfvo;
Sjelf han i högra skuldran med palln dock kastade honom.
Bland de tjenande tärnorna nu hon ordade detta, 505
Sittande i sitt gemak; mellertid åt ädle Odysseus.
Men påkallande talte hon till svinherden, den ädla:
Gack, du ädle Eumaios, och bjud den fremmande mannen
Komma hitin, att honom jag må välkomna och spörja,
Anten han något har hört om vår tålsinnte Odysseus, 510
Eller med ögonen sett; ty han mångkringvandrare liknar.
Svarande henne talte du till, svinherde Eumaios:
Måtte, o drottning, likväl Achaierne hålla sig tyste,
Vid hans tal, och han skulle helt visst ditt hjerta förtjusa.
Ty tre nätter jag hade, och dagarna trenne jag hyste 515
Honom i kojan; ty först till mig från galejan han undslapp;
Dock han ej än olyckan till slut har hunnit berätta.
Likasom då när en man anblickar den sångarn som sjunger,
Utaf gudarna lärd, för de dödliga älskliga qväden,
Och omättligt de längta att höra, sålänge han sjunger: 520
Så ock denne förtjusade mig, der han satt i min boning.
Han till Odysseus säger sig vara en fäderne gästvän,
Boende på ön Kreta, der Minos eger sin stämma.
Dädanifrån nu kommer han hit, sen skador han lidit,
Irrande vida omkring, och han skryter sig hört om Odysseus, 525
Att i Thesprotiske männernas land, det feta, han lefver
Nära, och hämtar med sig mång sparade skatter till hemmet.