Sade; och talade sen till Antinoos vingade orden:
Väl, som fader om son, om mig, du, Antinoos, vårdar,
Som den fremmande mannen befaller ur salarna jaga
Nu med ett maktspråk hän; men gud fullborde ej sådant!
Tag, gif honom! jag ej missunnar dig, utan befaller. 400
Bry dig ej heller alls om min mor, ej heller om någon
Ibland tjenarne här i Odysseus' salar, den ädles.
Dock ej har du minsann en sådan tanke i sinnet;
Ty långt hellre du vill sjelf äta, än ge åt en annan.
Honom Antinoos återigen tilltalte, och svarte: 405
Hvad har du sagt, högpratig Telemachos, dristig i stormod?
Gåfve åt honom så mycket som jag de friare alle,
Blefve i trenne månaders tid han säkert derhemma.
Sade; och tog så, och lyftade palln, som låg der inunder
Bordet, på hvilken han, spisande, höll de fylliga föttren. 410
Alle de öfrige gåfvo sin part, och fyllde hans våtsäck
Både med bröd och med kött, och Odysseus ärnade redan
Återvända till trösklen, och smaka Achaiernas gåfva,
Stannade dock vid Antinoos än, och talte, och sade:
Gif mig, käre! du synes mig ej bland Achaier den sämste 415
Vara, utan den bäste, emedan en konung du liknar.
Derför bör du också en läckrare bit, än de andre,
Ge mig, och jag skall prisa dig kring omätliga jorden.
Ty ock jag tillförne ett hus bland menskor bebodde,
Lycklig ett rikt, och jag gaf almosa åt tiggaren ofta, 420
Vare sig hvem som helst, och ehvad han kom och behöfde.
Tjenare hade jag ock otaliga, äfvensom annat,
Hvarmed man lefver väl, och en rik mans namn sig förvärfvar.
Men Zeus bragte förderf, Kronion, emedan han ville,
Hvilken mig dref, att i lag med mångkringirrande röfrar 425
Hän till Aigyptos fara, en lång väg, in i förderfvet.
Jag i Aigyptos' flod tverodda galejorna stanna
Lät, och der gaf jag befallning åt mig tillgifna kamrater,
Att vid galejorna qvar förbli, och galejorna vakta;
Spejare endast sände jag ut, att på höjderna vandra. 430
Vikande dock för sitt kynne, och följande endast sitt hufvud,
Strax påstunden Aigyptiske mäns storståtliga gården
Ödde de, röfvade bort omyndiga barn och makar,
Och nedgjorde dem sjelfva, och snart kom skriet till staden.
Desse, då ropet de hörde, när morgonrodnaden syntes, 435
Kommo, och sig all slätten med hästar fyllde och fotfolk,
Samt med kopparens glans; blixtglade Kronion då sände
Ömkeligt nederlag på kamraterna mina; och ingen
Vågade hålla der stånd; öfverallt olyckorna trängde.
Då nedgjorde de många af oss med kopparen hvassa, 440
Somliga förde de lefvande hem, att arbeta af nödtvång.
Men mig sjelf de till Kypros förärte en mötande gästvän,
Dmetor Iasides, som på Kypros regerade väldigt.
Derifrån nu just kommer jag hit, sen ondt jag har utstått.
Men Antinoos då genmälte, och svarade honom: 445
Hvilken gud hitbragte den styggen, att störa vår målro?
Rättså i midten der, och från mitt bord stanna på afstånd,
Att du ett slemt Aigyptos ej snart må skåda och Kypros;
Hvad för en tiggare är du ej dock, påflugen och skamlös!
Du hos alla i rad infinner dig, hvilka dig gifva 450
Obetänkt; ty ej hejd eller skoning det minsta behöfves,
Att bortslösa af andras, enär man mycket har för sig.
Vikande undan svarte derpå mångråde Odysseus:
Ve, ej finnes hos dig ock vett, motsvarande skenet,
Ej åt tiggaren skulle du ge ens salt af ditt eget, 455
Du som vid fremmande gods här sittande icke en matbit
Ville taga och gifva åt mig; dock finnes så mycket.
Sade; Antinoos vardt än mer förgrymmad i hjertat,
Och med en bister blick han talte de vingade orden:
Nu jag förmodar väl ej, att du vackert mera ur salen 460
Hän skall komma, emedan du ock utbrister i skymford.
Sagdt; och i pallen han grep, och mot högra skuldran den slängde
öfverst i ryggen; men han blef stående, liksom en klippa
Fast på sin plats, och Antinoos' kast ej rubbade honom,
Utan han skakte sitt hufvud, och teg, anstämplande ofärd. 465
Åter till trösklen han gick, sig satte, och lade sin våtsäck
Neder, den öfverfulla, och sen bland friarne talte:
Hören mig, friare J till den öfverbeprisliga drottning,
Att jag må säga det sinnet uti mitt hjerta mig bjuder.
Sannerlig finnes ej harm, ej heller smärta i själen, 470
Då när en man, som kämpar för egna godsens besittning,
Såras, eller för korna också, eller fåren, de hvita;
Men Antinoos kastat på mig, för den nesliga, slemma
Magens skull, som åt menskorna gör mångfaldiga skador.
Dock, om för tiggare äfven Erinnyer finnas och gudar, 475
Före sitt bröllop må Antinoos hinnas af döden!