Hon, när detta hon talt, bortgick, klarögda Athene,
Och som en fågel åt himmelen flög, men honom i hjertat 320
Lade hon styrka och mod, påminnande honom om fadren
Mera än nånsin förut; han, varsnande detta med tanken,
Häpnade mycket, förty han en gud det anade vara.
Genast till friarna nu sig begaf gudliknande mannen.
Qvad för dessa då just högröstige sångarn; med tystnad 325
Sutto de alle, och hörde; han sjöng om Achaiernas bittra
Hemfärd, hvilken från Troia beredde dem Pallas Athene.
Men der i högan loft åhörde gudomliga sången
Drotten Ikarios' dotter, förståndiga Penelopeia.
Gick så utföre trappan, den höga, i egna palatset, 330
Icke allena, tillika också två tärnor nu följde.
När hon till friarne sen nedstigit, den ädla bland qvinnor,
Stod hon invid dörrposten utaf välbyggda palatset,
Sänkande för sitt anlete ned den glänsande slöjan.
Men vid hvardera sidan der stod en beskedelig tärna. 335
Gråtande sedan talte hon till den gudomliga sångarn:
Phemios, visst mång andra de dödliges fröjder du känner,
Gudars och mennniskors verk, som sångarne herrligen qväda,
Något af dessa besjung, här sittande, men de med tystnad
Vinet dricke; du må upphöra med denna så sorgsna 340
Sången, hvilken hos mig mitt hjerta i bröstet beständigt
Qväljer; ty mig mest träffat den oförglömliga smärtan.
Sådant hufvud jag saknar, och alltid minns jag min make,
Honom, hvars ära sig vida i Hellas spridt och i Argos.
Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: 345
Moder min, hvi misstycker du dock, att den älsklige sångarn
Roar oss, efter hjertats behag? Ju ej sångarne äro
Saker, men Zeus törhända ar saker, som sådant förunnar
Åt påhittiga män, som honom det täckes åt hvarje.
Denne förtycke man ej, att han sjunger de Danaers ofärd. 350
Ty den visan menskorne mer än andra beprisa,
Hvilken uti åhörarnes krets af alla är nyast.
Derför ditt hjerta och sinne också uthärde att höra.
Ej är Odysseus den ende som hemkomstdagen förlorat;
Fingo sin bane ju ock mång andre männer, vid Troia. 355
Utan gå till ditt rum, och sköt der ärender dina,
Väfstoln äfvensom sländan, och tjenarinnorna mana
Att till arbete gå; om saken må männerne vårda
Samtlige; mest dock jag. Ty min är makten i huset.
Hon förvånad och stum till kammaren åter begaf sig; 360
Ty sin sons förståndiga tal hon lade på hjertat.
Men när i högan loft hon hade med tärnorna stigit,
Sedan begret hon Odysseus, den älskade maken, tills ljuflig
Sömn på dess ögonlock nedsändes af Pallas Athene.
Friarne stojade qvar i de dunklande salarna hurtigt, 365
Önskande samtlige få vid henne hvila i bädden.
Men Telemachos nu, den förståndige, började orda.
Friare J till min mor, som egen en trottsande fräckhet;
Låtom oss gästande här förlusta oss, utan ett sådant
Stoj; ty herrligt ju är det minsann, att höra en ståtlig 370
Sångare, som han är, med gudarne lik till sin stämma.
Tidigt på morgonstunden vi måga oss samla till rådslag
Alle, att jag rent ut får eder min mening förkunna,
Att ur salarna gå; tillställen er andra kalaser,
Frätande eget gods, omvexlande en med den andra. 375
Om er detta likväl mer önskeligt synes och bättre
Vara, att utan straff en endes besittning förstöra,
Öden! men jag anropar de alltid varande gudar.
Om Zeus unnar en gång att lika må gäldas med lika,
Visst ohämnade skolen J då i palatset förstöras. 380
Talade så, och de alle med tändren i läpparna beto,
Öfver Telemachos undrande sig, att dristigt han ordat.
Honom talte då till Antinoos, son af Eupeithes:
Gudarne sjelfve, minsann, dig undervisa, att vara
Så storordig i mun, och prata så särdeles dristigt. 385
Måtto dig aldrig på Ithakas ö till konung Kronion
Göra, ehuru hon är, med födslen, ditt fädernerike.
Honom Telemachos nu, den förståndige svarte, och sade:
Blir du, Antinoos ond kanhända för det jag nu säger?
Visst jag Ithaka ville, om Zeus det unnar, besitta. 390
Eller menar du det bland menniskor vara ett lappri?
Sannerlig är det ej slemt, att herrska; ty kongars palats strax
Blir förmöget, de sjelfve också mer hedras än andre.
Men här finnas likväl de Achaiers kongar i sanning
Andre månge på Ithakas ö, så unge som gamle. 395
Någon af dem det hafve, när bortdött ädle Odysseus.
Jag likväl i vårt hus skall herre vara, och herre
Öfver de slafvar, som fångat åt mig den ädle Odysseus.
Honom Polybos' son, Eurymachos, svarte, och sade:
Detta, Telemachos, ligger helt visst i gudarnes händer 400
Ho som på Ithakas ö skall vara Achaiernes konung;
Sjelf må likväl du besitta ditt gods och beherrska ditt husfolk.
Ej tör komma en man, som emot din vilja, med våldsmakt
Godset rycker dig från, så länge vår ö är befolkad.
Men, kärälsklige, dig jag vill tillspörja om gästen, 405
Hvadan den mannen kom, och ifrån hvad land han sig skryter
Vara, och hvar hans fädernejord, hans stämma befinnes.
Bragte han tidender med om din hem anländande fader,
Eller kom han väl hit, för att egna ärender sköta?
Huru han hastigt ilade bort, och ej veta, hvem han var 410
Fingo vi; dock han ej var till anletet lik med en usling.
Honom Telemachos nu, den förståndige svarte, och sade:
Sannerlig, Eurymachos, är förlorad min faders igenkomst;
Derför jag litar ej mera på tidender, hvadan de komme,
Icke jag aktar heller de gudabeslut, som min moder 415
Kallande siaren hit i vår sal, utforskar af honom.
Denne åt mig från Taphos är länd, en fäderne gästvän,
Mentes, den insigtsfulle Anchialos' son han sig skryter
Vara, och konung han är för de Taphiska roddarebussar.