Talande så, vid föttren hon bandt de kostliga gyllne
Himmelska skor, som henne båd' utöfver hafvet och äfven
Den omätliga jord hänburo, i kapp med en vindflägt.
Tog sin väldiga lans, med vättjade kopparn beslagen,
Tung och kraftig och stor, med hvilken hon hjeltarnes leder 100
Tuktar, på hvilka som helst hon är vred, högborna gudinnan.
Sedan i hastande fart nedsteg hon från himmelens klinter,
Stod så hos Ithakas folk, i farstun strax hos Odysseus,
På gårdströsklen, och hade i hand kastspjutet af koppar,
Tagande skepnad af Taphiers drott, gästfremlingen Mentes. 105
Der anträffade hon de trottsiga friarne, hvilka
Utanför dörrarna nu förlustade sinnet med terning,
Sittande alla på hudar af nöt, dem sjelfve de slaktat.
Men herolder åt dem och oförtrutne betjenter,
Somlige blandade vatten med vin i kratererna samman, 110
Somlige återigen med de pipiga svamparna borden
Tvagde, och ställde dem fram, samt delade rikliga köttet.
Henne af alla då först gudlike Telemachos märkte;
Ty bland friarne satt han, i innersta hjertat bekymrad,
Skådande fadren, den bålde, i tankarna, huru han, hemländ, 115
Månde bland friarnes flock anställa 1 huset förskingring,
Äran behålla för sig, och om egna besittningar råda.
Tänkande så, bland friarne satt han, och märkte Athene,
Gick så i farstun ut, och förgrymmade sig i sitt sinne,
Att den fremmande stod vid dörrarna länge, och närmad, 120
Högra handen han tryckte, och lansen af koppar emottog,
Och tllltalade henne, ooh sade bevingade orden:
Hell dig, fremling, af oss vänskapligt du helsas; men sedan,
När du vid bordet är mätt, låt se, hvad dig göres behof af.
Sade, och gick så fornt; ock följde nu Pallas Athene. 125
Men då de inträdt båda uti det höga palatset,
sen förde han fram, och stälde mot långa kolonnen,
Inom det välombonade skrank, der äfven de andra
Lansar stodo i mängd, tålmodige drotten Odysseus'.
Henne han ledde till thronen, och bredde inunder en konstgjord 130
Kostelig duk; var äfven en pall för fötterna anbraggt.
Sjelf bredevid sin pyntade stol han ställde, från alla
Friarne skild, att icke hans gäst, af stojet besvärad,
Måtte vid maten ledas, i lag med de trottsiga bjessar,
Och för att spörja jemväl om sin bortavarande fader. 135
Men tvättvatten i skåln ihällde en tärna, och frambar
I den sköna och gyllne, uppå tvättfatet af silfver,
Vattnet, och dukade der bredevid det fejade bordet;
Ärbara skafferskan hemtade bröd, och satte för gästen,
Samt mång rätter dertill af allt hvad huset förmådde. 140
Föreskärarn på fat upplade och hemtade allt slags
Kött, och ställde åt dem bredevid de gyllene bägrar:
Gick så en herold ofta också, ihällande vinet.
Trottsige friarne trädde nu in; och alle på stunden
Togo sig plats i ordenteligt skick på bänkar och stolar. 145
Dem herolderne då tvättvatten på händerna hällde,
Medan i korgarna bröd tjenstflickorna rågade ömnigt.
Och till de färdiga rätter, som vankades, händren de räckte.
Gossar derjemte också vinbålarna rikligen fyllde.
Men lystmätet till dryck och till mat när ändtligen undfått 150
Friareskaran, på annat begynte då hågen att leka,
Både på sång och på dans, som äro kalasernas smycken.
Lade nu derför herolden i Phemios' händer den granna
Cittran, och han bland friarne sjöng, allenast af nödtvång.
Således spelande stämde han upp, att herrligen sjunga. 155
Men Telemachos talte då till klarögda Athene,
Hållande hufvudet nära, att ej de andre det hörde:
Fremling, så kär, säg, vredgas du väl för orden jag säger?
Hågen leker för dessa på slikt, nå sånger och strängspel,
Lätt, förty de en ann mans gods onäppste förtära, 160
Hvilkens hvitnade ben kanhända förmultna i regnet,
Vräkta i land, eller ock kringvältrar vågen i hafvet.
Såge de honom en dag till Ithaka återkommen,
Alle de önskade sig, att snabbare vara på föttren,
Än förmögnare vara på kläder och gull helt säkert. 165
Nu i sitt olycksöde han dog; oss finns ej en enda
Tröst mer, fast ock någon af jordbeboende menskor
Sade, att han skall komma; hans hemkomstdag är förlorad.
Men du, välan mig detta förtälj, och noga berätta:
Ho,, hvarifrån är du? hvar är dig stad och föräldrar? 170
På hvad skepp är du hit ankommen och huru ha sjömän
Dig till Ithaka bragt? hvad tro de sig vara för karlar?
Ty jag förmodar ej alls, att du hit, fotgångare, kommit.
Detta åt mig sannfärdigt berätta, att väl jag må veta,
Om du för första gången är här, eller redan min faders 175
Gästvän; ty mång männer förut påhelsade vårt hus,
Andre också, förty umgängsam med menskor var denne.
Honom talte då till klarögda gudinnan Athene:
Sannerlig skall dig detta jag högst noggrannligen säga;
Mentes, den insigtsfulle Anchialos' son jag mig skryter 180
Vara, och konung derhos för de Taphiska roddarebussar.
Just på stunden jag nu anlände med skepp och kamrater,
Seglande öfver den mörknande sjön till fremmande menskor,
Efter koppar till Temesa; jern, det blanka, jag medhar.
Skepp mitt står nu derborta vid landet, fjerran från staden, 185
Under det skogiga Neionberg, i hamnen vid Rheithros.
Men gästvänner från fädernas tid vi skryte oss vara,
Från urminnes, om ock du ginge och frågte den gamla
Drotten Laertes; om hvilken de säga att aldrig till staden
Mer han kommer, men ensam, af krämpor på landet besväras, 190
Jemte en gammal gumma, som mat åt honom och dricka
Frambär städs, när tröttheten hårdt angripit hans fötter,
Mödsamt krälande kring på det välomansade vinberg.
Nu hitkom jag; förty man sade att far din är hemstadd
Ren, men gudarne honom ännu förhindra från hemkomst. 195
Ty helt säkert ej dött på vår jord den ädle Odysseus,
Utan, lefvande än, qvarhålls han på villande hafvet,
Uppå en kringsköljd ö, af elaka männer och vilda
Hindrad, hvilka — ho vet? — ovilliga drotten behålla.
Men nu skall jag dig spå sannfärdligen, såsom i sinnet 200
Mig odödlige lägga, och, såsom jag menar, det händer,
Fast jag ej spåman är, och ej säkert förstår mig på fåglar.
Allsej länge numera från älskade fädernejorden
Blir han borta, om ock jernfjettrar betvingade honom;
Ty månghittig är han, och tänker väl ut, hur han hemfar. 205
Men du, välan, mig detta förtälj, och noga berätta,
Om du, så stor en karl, är son af sjelfste Odysseus:
Ty du är märkligen lik, till de vackra ögon och hufvut'
Honom; såhär med hvaran umgingos vi många gånger,
Förrn till Troia han seglade bort, dit äfven de andre 210
Ypperste män från Argos på hålkade skeppena foro.
Sen har Odysseus aldrig jag sett, och mig han ej heller.
Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade:
Sannerlig, fremling, för dig högst noga jag ärnar berätta.
Mor min yrkar väl, att jag är hans; mellertid jag ej saken 215
Känner; ty troligen ingen ännu sjelf vetat sin härkomst.
O, att jag vore likväl en son till någon af rika
Männer, dem ålderdomen vid egna besittningar träffat.
Nu deremot den som vardt osällast bland dödliga menskor,
Honom de kalla min far: det länder till svar på din fråga. 220
Honom talte då till klarögda gudinnan Athene:
Visst ej gudarne hafva din slägt namnlös för en framtid
Gjort; ty sådan en man framfödde dig Penelopeia.
Men du, välan, mig detta förtälj och noga berätta,
Hvad för gelag, hvad hop är dethär? hvad nödgar dig härtill? 225
Festmål, eller ett bröllop? Förty det är väl ej bunklag.
Så storståtligen synas de mig, och utöfver höfvan
Gästa i huset; en man helt visst slikt skulle förtryta,
Såge han skamlösheten, och kloktänkt komme dem öfver.
Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: 230
Fremling, emedan om detta du mig tillspörjer och forskar,
Tör väl fordom vårt hus otadeligt varit och äfven
Rikt, sålänge ännu här hemma den mannen fördröjde.
Nu helt annat beslöts af Gudar, som stämpla oss ofärd,
Hvilka ha honom gjort mer hänförsvunnen än alla 235
Menskor; ty vore han död, jag skulle så mycket ej grämas,
Om han i Troers land aflidit bland vapenkamrater,
Eller 1 vännernas händer, enär han kriget beslutit:
Skulle åtminstone då Achaierne honom en grafvård
Gjort, och sin son stor ära för kommande tider han vunnit. 240
Nu på ett snöpligt sätt Harpyierna roffade honom;
Oomtald, hänsvunnen, han dog, men smärtor och jemmer
Lemnade mig; dock nu jag ej honom suckande sörjer
Endast; gudarne hafva mig gjort ock andra bekymmer.
Ty de ädlingar alla, som ega på öarna välde, 245
Uppå Dulichion, Sama, och skogbevexta Zakynthos,
Äfven samtlige de, som på klippiga Ithaka herrska,
Desse för mor min fjesa, och bringa oss alla på kneken.
Hon afsäger sig ej det skändliga giftet, och gitter
Slut ej göra härpå; mellertid de, frossande slösa 250
Gods mitt; snarligen äfven mig sjelf de skola föröda.
Honom talade till, misstyckande, Pallas Athene:
Ack, visst hade du mycket behof af Odysseus, den fjerran
Stadde, som händer lade uppå de friare fräcka
Ty om han, hemländ nu, i farstudörren derborta 255
Stode, försedd med hjelm och med sköld, samt lansarna tvenne,
Sådan ännu, som jag tillförene skådade honom,
Sig förnöjande hemma hos oss, och tömmande bägarn,
När han från Ilos, Mermeros' son, från Ephyra lände;
Ty jemväl dit reste på snabba galejan Odysseus, 260
Det mandräpande gift der sökande, att han det måtte
Ha, för att kopparspetsade pilarna smörja; men han ej
Gaf, emedan han vördade grannt städs varande gudar;
Men dock fader min gaf; ty han högligen älskade honom:
Skulle nu slik uppträda bland friareskaran Odysseus, 265
Alle de visst snardöde och olycksfriare vore.
Men i sanning ju detta beror af gudarnes allmakt,
Om, hemkommen igen, han hämnas skall eller icke,
Uti de egna salar, och dig jag bjuder betänka,
Huru du må ur salen sin kos de friare drifva. 270
Vill du mig nu åhöra, och akt mig gifva på orden?
Sedan i morgon du kallat Achaiska drottarna samman,
Ordet förkunna dem alla, och gudarna vare dig vittnen.
Friarne bjud, att sprida sig hän, hvaren till sitt eget.
Mor din bjud, i fall nu dess hug ilfänas på gifte, 275
Att till fadrens palats hon gånge, den mäktiges, åter.
Der de bröllopet sen tillställa, och ordna en hemgift,
Särdeles rik, som det höfves att följa den älskade dottren.
Men dig sjelf jag vill ge ett grundeligt råd, om du tar det.
Rusta med tjugu roddare ut den bästa galeja, 280
Res så att efterspörja din far, som längesen bortfor;
Om bland dödliga någon berättar dig, eller du hörer
Sägn från Zeus, som mest åt menskorna tidender bringar.
Först då till Pylos res, och dig der hos Nestor befråga,
Till Menelaos dän, blondlockiga kongen i Sparta. 285
Ty bland kopparklädda Achaierna sednast han hemkom.
Skulle du nu förnimma din faders lif och hans hemkomst,
Sannerlig, fast ock qvald, du ännu ett år må förbida.
Men om höra du får, att han dött och mera ej finnes,
Vändande sedan igen till älskade fädernejorden, 290
Må du åt honom resa en vård, och begå hans begrafning
Rikligen, såsom det höfs, och din mor bortge åt en annan.
Men när detta du nu fullbordat hafver och verkställt,
Sedan bör du betänka uti ditt sinne och hjerta,
Huru i eget palats du friarna ändtligen månde 295
Döda, med list, eller ock offentligt; du icke behöfver
Bära dig åt som ett barn, ty du är ej mer vid de åren.
Eller hörde du ej, hvad pris vann bålde Orestes
Inför menniskor alla, då fadermördarn han dräpit,
Den sveksinnte Aigisthos, som dräpte hans ryktbara fader? 300
Älskade, du också (ty jag ser dig så stor och så vacker,)
Tapper var, att hos sednaste slägt man godt om dig säge.
Men jag redan begifver mig nu till snabba galejan,
Och till de mina, kanske för väntningen högligen ledsna.
Sörj för dig sjelf, och noga betänk de orden jag talat. 305
Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade:
Gästvän, sannerlig du välmenande detta har talat,
Liksom en far till sin son, och aldrig jag glömmer de orden.
Men dröj qvar nu likväl, änskönt du så brådskar med resan,
Att du må bada dig först, samt sen, förnöjande sinnet, 310
Återgå med en skänk till galejan, gladlig i hjertat,
Kostlig, ooh vacker skänk, som städs skall vara dig skåpskatt,
Gifven af mig; så plär gästvännen gifva sin gästvän.
Honom svarade sen klarögda gudinnan Athene:
Mig ej må du numer qvarhålla, som trängtar att resa. 315
Men den skänk, ditt hjerta befaller dig åt mig förära,
Den må du ge, att jag hem får föra, då åter jag kommer,
Tagande ock en särdeles grann, som förtjenar dig motskänk.