LECTURO.
Vergente ad finem anno 1818 adgrediebamur, Dissertationibus Academicis, editionem in publicum dare Homericae Odysseae, Graece et Svethice, notis instructam brevissimis, et quidem in forma quarta; continuabamus opusculum, nobismet certe gratum, neque Commitionibus non acceptum, interpositis nonnullis quoque aliis studiorum deliciis, usque ad annum tristissimi incendii 1827, memori quem mente dolemus, omnia vastantis et vorantis. Quiescebant dein amoense curae, donec Odysseam nostram de novo liceret adoriri. — Refiugimus vero jam antea edita, formam mutamus, Graecum mittimus certum et notulas. Prior metaphrasis extendebatur ad Quartae Rhapsodiae versum 319; quae dein sequentur sunt posterioris curae, quam utque in antecedentibus desiderari velemus. Absolvetur Odysseae haec nova editio per Tomos Quatuor.
FÖRSTA SÅNGEN.
Sångmö, sjung mig den man, mångvandraren, hvilken så länge
Vankade, sen han Troia förstört, den heliga staden;
Många menniskors bygder besåg han och lynnen sig lärde,
Många smärtor jemväl utstod i sitt hjerta, på hafvet,
Äflande för sitt lif, och för reskamraternas hemkomst. 5
Reskamraterna dock ej frälste den fiksame så ens;
Ty med sitt öfverdåd sig sjelfva beredde de döden,
Dårlige, hvilka Hyperion's sons, Eelios' oxar
Åto; men hemkomstdagen för dem ock derför han borttog.
Sångmö, sjung nu för oss, Zeus' dotter, något af detta! 10
Voro så alle de andre, som undgått bråda förderfvet,
Hemma nuren, sen kriget och sjön dem lyckats att undgå;
Men vår hjelte allena, i saknad af maka och hemkomst,
Höll den vördiga nymfen, gudinnors gudinna, Kalypso,
Giljande sig till gemål, än qvar i de håliga grottor. 15
Men då nu, vid omvälfvande år, den tiden var inne,
Hvilken åt honom bestämmts af gudar, att lända tillbaka
Hem till Ithaka, der ej skulle han mödorna undgått,
Fast hos vännerna stadd; men gudar sig ömkade alle,
Utom Poseidaon, som var förskräckligen uppbragt 20
Mot gudmaken Odysseus, förrän han hunne sin hemjord.
Till Aithiopernas land var han faren, det fjerran belägna,
(Hän till de Aithiopeer, som tvedelt, ytterst bland menskor,
Bo, der Hyperion sjunker en del, en ann, der han uppgår.)
Att mottaga hos dem hekatomben af tjurer och gumsar. 25
Der han till måltids satt, sig fägnande, medan de andre
Hade uti Zeus' salar. Olympierns, samlat sig alle.
Då begynte att orda de dödliges fader och gudars.
Ty i sälen han sig påminnte den bålde Aigisthos,
Som Agamemnonides, vidtfrejdad Orestes, ihjelslog. 30
Honom mindes han nu, och ibland odödliga talte.
Hm! hur de dödlige dock andraga mot gudarna klagmål:
Ty att det onda från oss här flyter, de yrka, men sjelfve,
Genom sitt öfverdåd de hafva, mot ödet, bekymmer.
Äktande så, mot ödet, Aigisthos äfven Atreidens 35
Vigda gemål, och konungen sjelf, hemländande, dräpte,
Vetande brådt förderf; vi bebådade honom på förhand,
Sändande Hermeias, välspejande Argosdödarn,
Att ej konungen mörda, att ej hans maka begära.
Ty af Orestes hämd skall vederfaras Atreiden, 40
När fullvuxen han blir och längtar till fädernelandet.
Ordade så Hermeias, men ej Aigisthos bevekte,
Fast han menade väl; nu allt han rikligen umgällt.
Honom svarte derpå klarögda gudinnan Athene:
O, du, vår alles far, Kronides, af konungar ypperst, 45
Denne, minsann, förtjente den död, han dukade under;
Må desslikes en annan förgås, ho, sådant bedrifver.
Men mitt hjerta lågar af sorg för den vise Odysseus,
Olycksmannen, som lider betryck, från vännerna fjerran,
På kringfluten en ö, der hafvets nafle befinnes; 50
Skogbevuxen är ön; en gudinna i salarna vistas,
Dotter utaf allkunnige Atlas, som djupen i hafvet
Samtliga vet öfverallt, samt sjelf de höga kolonner
Uppbär, som från hvaran åtskilja jorden och himlen;
Dottren af denne hos sig qvarhåller den sörjande ömkling. 55
Städs derjemte med söta och smilande orden hon smeker
Honom, att han må glömma sitt Ithaka; tvertom Odysseus,
Längtande få helst skåda den rök, som hvirflar åt höjden
I hans fäderneland, tillönskar sig döden. Ej nu ens
Böjs ditt sinne, Olympier, än? Har icke Odysseus, 60
Vid Argeiernas skepp dig fägnat med gärden af offer
Fordom i Troers rymliga land? Hvi vredgas du så, Zeus?
Henne till svar genmälte den molnhopskockande gud Zeus:
Dotter min, hvad för ett ord dig flydde ur tändernas stängsel?
Skulle väl jag ha nånsin förglömmt den ädle Odysseus, 65
Hvilken i klokskap vinner de dödlige, vinner i offer
Till odödliga gudar, som bo i himmelens rymder?
Men nu Poseidaon, jordfamnarn, är städse beständigt
Vred för Kyklopens skull, som drotten beröfvade ögat,
För Polyphemos, den trottsige best, hvars kraft är den största 70
Bland Kyklopernas flock. Hans mor är nymfen Thoosa,
Dotter till Phorkyn, kong i det ofruktbärande hafvet,
Med Poseidaon älskogförent i de håliga grottor.
Från den tiden Poseidaon, jordskakarn, ej dödar,
Men dock jagar omkring från fädernejorden Odysseus, 75
Nu då välan, må vi här allsamtligen öfver hans hemkomst
Rådslå, huru den sker. Poseidaon ock sin förbittring
Låter fara; han icke förmår, då ej gudarne medge,
Mot odödliga alla sin tvist utföra allena.
Honom svarte derpå klarögda gudinnan Athene: 80
O, du vår alles far, Kronides, af konungar ypperst,
Om nu detta i sanning är kärt för de saliga gudar.
Att till sitt eget hem får lända den vise Odysseus,
Sändom då Hermeias, budbäraren, Argosdödarn,
Han till Ogygias ö, att han måtte så fort som är möjligt 85
Vårt oryggliga råd skönlockiga nymfen förkunnas
Hemkomst åt tålsinnta Odysseus, att hem han må komma.
Jag deremot mig begifver till Ithaka, att jag må sonen
Mer anmana, och mod ingifva åt honom i sinnet,
Att han till rådslag kalle de hufvudfagre Achaier, 90
Och förvise den friaretropp, som hittills beständigt
Slaktar hans får och jemväl fotsläpande hornade korna.
Vill ock sända till Sparta, och till sandmarkiga Pylos,
Att utforska, om något försports om fadrens igenkomst,
Samt sig ståteligt namn bland menskor derjemte förvärfva, 95