Bland dem talte också Telemachos' heliga hjeltkraft:
J olycklige rasen, och döljen ej mera i sinnet 405
Hvarken mat eller dryck; er någon af gudarna retar.
Men undfägnade väl, begifven er hem för att sofva,
Då när sinnet er manar; för min del nödgar jag ingen.
Så han sade; och de sig beto i läpparna alla,
Undrande öfver Telemachos, som ordat så vågsamt. 410
Och bland dessa derpå Amphinomos talte och sade,
Nisos' lysande son, den Aretiadiske kongens:
Vänner, ej någon nu måtte för det, som ordats med rätta,
Trätande med fiendtliga ord utbrista i vrede!
Ej misshandlen den fremmande här, ej heller en enda 415
Alls bland tjenarnes tal i Odysseus' salar, den ädles!
Men nu, välan, mundskänken med bägrarna bjude åt alla,
Att vi må, offergjutande, gå hvar hem till att sofva;
Låtom fremlingen ock i Odysseus' salar förblifva,
Vårdad af Telemachos; ty till hans hus äfven han kommit. 420
Ordade så; och hans tal vardt gilladt af männerna alla.
Strax pokalen åt dem utblandade Mulios, hjelten,
Den Dulichiske mannen, som var Amphinomos' tjenstsvenn.
Han utdelte åt alla tillmans, och åt saliga gudar
Offergjutande, drucko de nu sötljufliga vinet. 425
Men då de gjutit och druckit deraf hvad sinnet dem lyste,
Alle begåfvo sig hem till eget hus, för att sofva.
Nittonde Sången.
Blef nu alltså i salarna qvar den ädle Odysseus,
Stemplande död åt friarnes flock, med hjelp af Athene;
Och till Telemachos strax han talade vingade orden;
Telemachos, man måste nu krigare vapnen derinne
Samtliga gömma; men friarne du med ljuflige orden 5
Öfvertala, enär de, saknande vapnen, dig fråga:
Jag ur röken dem ställt, ty de dem ej liknade mera,
Som, då till Troia han for, qvarlemnade fordom Odysseus;
Men medfarna de äro, såvidt eldslågan har framträngt,
Mig dessutom en sak i sinnet lade en gudom, 10
Att ni ej druckne kanhända, bland er tillställande träta,
Måtte såra hvaran, och göra en skam åt gelaget,
Samt frieriet; ty mannen till sig sjelft jernet ju drager.
Sagdt; och Telemachos hörsammade ilskade fadren.
Och utkallande talte till fostrerskan Eurykleia: 15
Moder, välan, qvarhåll mig nu tärnorna inne i rummen,
Medan i annat gemak jag min faders prydliga vapen
Ställer, hvilka der nu ovårdade svärtas af röken,
Då sjelf borta han är; jag ett barn in hittills har varit;
Nu jag vill ställa dem bort, dit ej eldslågan skall tränga. 20
Honom svarte igen hans fostrerska Eurykleia:
Måtte du dock, min son, urskillning redan besitta,
Att omvårda ditt hus, och skatterna alla förvara!
Dock ho skall väl följa dig nu, och bära din fackla,
Då du ej låter tärnorna gå framför dig och lysa? 25