Henne svarte, med hotande blick, mångråde Odysseus:
Sannerlig går jag påstunden, din hund, och Telemachos säger
Allt hvad du pratar, att bit för bit han dig hugger i stycken.
Detta yttrade han, och med orden qvinnorna skrämde;
Men de i salarna lupo, och lemmarne löste, för alla. 340
Af räddhåga, förty de trodde att sanning han talat.
Lysande sjelf bredevid fyrkärlen, hvilka de påtändt,
Stod han, och såg på enhvar, men dock helt annat hans sinne
Välfde uti hans bröst, som ofullbordadt ej blef se'n.
Trotsiga friarne lät mellertid allsicke Athene 345
Afstå från hjertfrätande skymfning, att mera och mera
Qval inträngde i själn hos Laertiaden Odysseus.
Strax Eurymachos, Polybos' son, begynte att orda,
Skymfande så Odyseus, och väckte kamraternes löje:
Hören mig, friare J till vår öfverståtliga drottning, 350
Att jag må säga hvad själen uti mitt hjerta befaller:
Utan en gud den mannen Odysseus' boning ej nalkats;
Liksom ett fackelsken mig synes isanning från honom
Gå, och hans hufvud; förty der finns ej ett endaste hårstrå.
Sade; och ordade så till stadsförstörarn Odysseus: 355
Fremling, vill du väl tjena för lön, ifall jag dig toge,
Längst vid gärdet, — betalningen skall tillräckelig blifva, —
Att törnruskor mig samla, och resliga träden plantera:
Mat jag skulle bestå dig der, som räckte för året,
Kläda dig kläder på, och sandaler gifva på föttren. 360
Men emedan du nu slemm' funder har lärt dig, du icke
Vill till arbete gå, men tigga du hellre i landet
Vill, för att skaffa dig fylle uti omättliga buken.
Honom svarande talade till mångråde Odysseus:
O Eurymachos, skull' med hvaran vi i arbete täfla, 365
Sommartiden, enär ock dagarna äro så långa,
På höängen, och jag en välkrökt lie i handen,
Och du en likdan hade, att arbetet pröfva vi finge,
Fastande ändatill mörkret, och gräs tillräckligen funnes:
Eller om ock två oxar vi körde, som vore de bästa, 370
Eldige begge, och store, och mättade begge med gräset,
Lika i ålder, och lika att draga, med kraft som ej sviker;
Funnes ett åkerfält, och sviktade kokan för plogen,
Mig då skulle du se, om rak min fåra jag skure;
Eller om ock kanhända ett krig uppväckte Kronion, 375
Ännu idag, och jag hade min sköld, och lansarna båda,
Samt allkopparne hjelmen, som tätt till hufvudet sitter;
Mig då skulle du se, bland främsta kämparn inmängd:
Skymfande skulle du sannerlig ej om min mage förmäla.
Men du är stolt öfverhöfvan, och har ett trotsande sinne, 380
Och du tycker dig vara en skräckelig bjesse och handfast,
Efter du vistas i lag med få, ej modiga männer.
Om Odyseus dock komme, och lände till fädernejorden,
Snarligen dörrarne skulle, änskont nog breda de äro,
Blifva dig trånga, enär du ur farstun sprunge på gården. 385
Sagdt; och Eurymachos vardt än mer förgrymmad i sinnet.
Och med hotande blick han talade vingade orden:
Usling, snarliga får du ditt slut, emedan du sladdrar
Djerft bland männer så många, och ej detminsta i själen
Räds; ty anten du kufvas af vin, eller också du alltid 390
Eger ett likdant mod, och derföre pratar i vädret.
Säg, eller är du väl bål, att du tuktade tiggaren Iros?
Ordande så, han fattade palln; men genast Odysseus
Mot Amphinomos' knän, Dulichierns, böjde sig neder,
För Eurymachos rädd; mundskänken han slängde i högra 395
Handen, och klingande damp nu derur vinkannan på golfvet,
Men högt jemrande sjelf baklänges han störte i backen.
Friarne stojade allt i de dunklande salarna hurtigt,
Och man talade så, anblickande närmaste grannen:
Måtte dock annorstädes förgåtts den irrande fremling, 400
Förrn han kom; ett sådant allarm då ej hade han uppväckt.
Nu vi tviste för tiggarens skull, och den kostliga måltids
Glädje ej blifver utaf, emedan det slemmare segrar.