Så nu desse med sådana ord tilltalte hvarandra;
Men Eurymachos vände sig sen till Penelopeia:
Dotter af Ikarios, förståndiga Penelopeia,
Såge nu alle Achaierne dig på Iasiske Argos, 245
Friare flere till tal visst skulle i salarna edra
Gästa från morgondag; ty de öfriga qvinnor du vinner
Både i fägring och vext, och äfven i sansade vettet.
Honom svarte derpå förståndiga Penelopeia:
O Eurymachos, både mitt namn, min vext och min fägring 250
De odödlige ödde, enär till Ilios foro
Hän Argeierne bort, och med dem min make, Odysseus.
Om han toge mitt lif i beskydd, hemländande åter,
Skulle min ära påstund båd' större och skönare vara.
Nu jag ängslas; ty mig mång qval påsände en gudom. 255
Visst, då han for härifrån, och lemnade fädernejorden,
Mig vid högra handen han tog, och talte, och sade:
Ack, du min maka! förty fotbrynjte Achaierne, tror jag,
Skola ej samtlige vända igen oskadde från Troia;
Förty krigiske män de Troer säger man vara, 260
Ej lanskastare blott, men ock bågskyttar tillika,
Samt snabbfotade hästars bestigare, hvilka väl snarligt
Bringa den stora tvisten till slut i gemensama kriget.
Thy jag ej vet, om mig räddar en gud, eller om jag blir slagen
Borta vid Troia; men här alltsamman måste du vårda. 265
Tänk på min fader och mor i salarna, likasom hittills,
Ja, än mera ännu, då jag; från eder är fjerran.
Men när redan du skådar vår son med skägg på sin haka,
Äkta du då eho som du vill, och lemna din boning.
Så han ordade detta, och allt fullbordas nu äfven. 270
Natt skall varda en gång, då det skräckliga bröllopet drabbar
Mig olyckliga, mig, som Zeus all glädje beröfvat.
Dock påkommer en bittrare sorg mitt hjerta och sinne:
Friares sed tillförene var ej sådan, som denna;
När till en vankfri qvinna och rik mans dotter de vilja 275
Fria, och täfla om henne i tukt med hvarandra och ära,
Sjelfve de bringa med sig båd' oxar och fåren, de feta,
Flickans vänner till kost, och lysande skänker de gifva,
Men ostraffadt de ej förtära en annans besittning.
Sagdt; och sig gladde, dervid mångpröfvade, ädle Odysseus, 280
Derför att friarne hon aflockade skänker, och smekte
Sinnet med ljufliga ord, skönt annat inom sig hon välfde.
Men nu talte till henne Antinoos, son af Eupeithes:
Dotter af Ikarios, förståndiga Penelopeia,
Skänker du må af enhvar bland Achaierna taga, som sjelfmant 285
Bringar; ty ej tillbörligt det är, att förkasta en gåfva.
Dock vi till eget hem eller annorstädes ej bortgå,
Förrn du äktar ibland Achaierna den som är ypperst.
Så Antinoos sade; och dessa behagade talet,
Och för att skänker bringa enhvar afsände sin herold. 290
Åt Antinoos bar han en stor, mångskiftande, konstskön
Mantel, med spännen uppå, som voro ett dussin till antal,
Alle af gull, och passade hop med smidiga häktor.
Åt Eurymachos bar han påstunden en skimrande halsked,
Gyllene, blank som solen, och välinfattad i bärnsten. 295
Ock örhängen åt Eurydamas två tjenare buro,
Trenne juveler i hvart, och behaget spridde sig vida.
Och från Polyktors son, Peisandros, drotten, ett halsband
Tjenarn hämtade nu, ett särdeles kosteligt smycke,
Så grann gåfva på gåfva en hvar af Achaierns frambar. 300
Men derefter på löftet hon gick, den ädla bland qvinnor,
Och tillika åt henne af tärnorna skänkerne buros.
Friarne, vändande åter till dansen och tjusande sången,
Roade sig dermed, och bidade aftonens ankomst.
Medan de roade sig, ock mörka aftonen påkom. 305
Strax eldställningar trenne i salen de ordnade sedan,
Att dem lysa; derpå ock lade de torrkade vedträn,
Torra ren längesedan, och nyss med kopparen klufna,
Blandande stickor ibland, och i vexlande ordning dem tände
Drotten Odysseus' tärnor i brand; men sjelf till dessa 310
Ordade så, zeusborne och tålige hjelten Odysseus:
Tärnor i kongens palats, den länge fördröjde Odysseus',
Gån på det rum, der vistas er vördnadsvärdig drottning,
Tvinnen hos henne er tråd, och hennes sinne förnöjen,
Sittande i loftssal, eller kammen med händerna ullen: 315
Jag deremot vill bestyra om ljus åt friarne alla.
Ty om de önskade ock skönthronande Eos förbida,
Mig ej skola de trötta; jag är mångtalig just mycket.
Så han sade; de logo dervid, med blick på hvarannan.
Honom snöpligen snäste då fagerkindig Melantho, 320
Hvilken, af Dolios född, uppfostrats af Penelopeia.
Henne som eget barn hon matat, och fägnat med skänker.
Men hon delte ej smärtan ändock i drottningens sinne,
Utan hon delte med Eurymachos sin bädd och sin kärlek.
Hon på Odysseus bannades nu med skymfliga orden: 325
Olycksalige fremling, du är till sinnet förruckad,
Efter du ej vill sofva, och hän bortvandra till smedjan,
Eller till krogen också; men här vidlyftigt du ordar
Oförskräckt bland männerna mång, och icke i själen
Rädes; anten du kufvas af vin, eller också du alltid 330
Eger ett likdant mod, och du derföre pratar i vädret.
Säg, eller är du väl bål, att du tuktade tiggaren Iros?
Måtte ej snarlig mot dig en tapprare träda, än Iros,
Hvilken dängande dig med kraftiga näfvar i hufvut,
Jagar ur huset hän, nedsölad med rinnande bloden! 335