Eurynome, mig lyster nu själn, fast icke tillförne,
Att för friarne synas, ehur likväl jag dem hatar.
Åt min son jag då sade ett ord, som gagneligt vore, 165
Att han ej må umgås med de öfvermodiga männer,
Som väl tala så grannt, men tänka dock illa på baken.
Men hushållerskan Eurynome genmälte, och sade:
Visst har detta du allt, min dotter, behörigen ordat.
Derföre gå du, och tala ett ord med din son, och förtig ej, 170
Sedan du först dock badat din kropp, och kinderna sminkat.
Men ej må du såder, med anlete fuktadt af tårar,
Gå, ty ej slemare finns, än att oupphörligen sörja.
Ty ren är vid de åren din son, för hvilken du träget
Till odödliga bad, att se hans haka beskäggad. 175
Henne svarte derpå förståndiga Penelopeia:
Eurynome, ej råd mig dertill, skönt mon om mitt bästa,
Att jag skall bada min kropp, och kinderna sminka med olja;
Ty mig fägringen gudarne sjelfve, som bo i Olympen,
Ödde, ifrån den stund, då han for på de hålkade skeppen. 180
Men mig Autonoe nu befall och Hippodameia
Komma hitin, att de må mig stanna vid sidan i salen;
Ensam jag icke till männerna går; ty jag derföre blyges.
Så hon sade; den gamla dervid utgick ur gemaket,
Lemnande tärnorna bud, och manande dem till att komma. 185
Annat begrundade då klarögda gudinnan Athene:
Öfver Ikarios' dotter hon kringgjöt ljufliga sömnen.
Och baklutad hon sof, och lemmarne löste sig alla
Der i dess bädd; och då mellertid gudinnors gudinna
Gaf odödliga skänker, att friarne skulle beundra. 190
Sköna anletet först med samma gudomliga fägring
Sirade hon, hvarmed sig skönomgördlade Kypris
Pryder, enär hon går i Chariternas tjusande chordans;
Henne större att skåda hon gjorde, och stoltare äfven,
Mjellare gjorde hon ock, än det konstarbetade elfen. 195
Sedan så hon bestyrt, bortgick nu gudinnors gudinna.
Kommo dervid mjellarmiga tärnorna äfven ur salen
Stojande; vek så från henne också den ljufliga sömnen;
Och hon strök sig om kindren med händerna, talte och sade:
Högst olyckliga mig omhöljde en ljufvelig kraftsömn. 200
Måtte mig ock så ljufvelig död kysk Artemis gifva
Genast påstunden nu, att ej längre med smärtor i själen
Jag må öda mitt lif, och saknande älskade makens
All utmärkelse; ty bland Achaierne var han den bäste.
Så hon sade; och ned sig begaf från prunkande loftet, 205
Icke allena; tillika också två tärnor nu följde.
När hon till friarne sen nedstigit, den ädle bland qvinnor,
Stod hon invid dörrposten utaf välbyggda palatset,
Sänkande för sitt anlete ned den glänsande slöjan;
Men vid hvardera sidan der stod en beskedelig tärna. 210
Knäna för dessa då löstes, och själn hänfördes af kärlek,
Och sig önskade alla, att ligga hos henne i bädden.
Men hon Telemachos talade till, den älskade sonen:
O Telemachos, mer du ej har fast mod, eller tanke;
När du ännu var ett barn, mer välfde i sinnet du anslag; 215
Nu då du redan är stor, och hunnit till ynglinga-åldren,
Nu då en fremmande man, som såge din vext och din fägring,
Sade dig säkert vara en son till väldig en fader,
Finnes alldeles icke hos dig godt mod eller tanke.
Sådan gerning i salarna ju är vorden föröfvad, 220
Då sålunda du lät misshandla den fremmande mannen.
Säg, eller hur, om en fremmande man, i salarna våra
Sittande, så fått lida utaf ovärdig behandling,
Monn' dig ej skymf och nesa deraf bland menniskor blifver?
Henne Telemachos nu, den förståndige, svarte, och sade: 225
O min moder, att vredgad du är, misstycker jag icke;
Dock jag uti min själ förstår alltsamman och inser,
Både hvad godt och hvad ondt; tillförne ännu jag var barnslig;
Men jag ej gitter likväl förståndigt tänka i allting;
Ty mig desse förvilla, beträngande härfrån och derfrån, 230
Stemplande ondt mot mig, och hjelpare eger jag inga.
Visst enviget ej gick emellan vår fremling och Iros,
Efter friarnes önskan, men han var bättre i styrka.
Måtte, o fader Zeus, och Athenaie, och Apollon,
Friarne nu desslikes också i salarna våra 235
Kufvade nicka med hufvut enhvar, dels ute på gården,
Dels härinne i huset, och lemmarne lösas för alla:
Likasom Iros, den stackarn, invid gårdsportarna sitter
Nu, och med hufvudet nickar, och alldeles liknar en drucken,
Gitter ej stå på fötterna rak, eller vända tillbaka 240
Hem på den väg, dit leder; förty hans lemmar sig upplöst!