Vore du nu ej till, storskrytare, alls, eller ofödd,
Om för honom förskräckeligt så du darrar och bäfvar,
För den åldrige mannen, af nöd hemsökt, som han lider! 80
Men jag vill säga dig det, som ock fullbordadt skall varda:
Såframt denne dig vinner, och går med seger ur striden,
Kastad på svarta galejan, dig hän till Epeiros försänder
Till kong Echetos jag; han är alle menniskors bödel,
Han afskär dig båd näsa och öron med bitande kopparn, 85
Och frånsliter din blygd, att rå af hundarna ätas.
Sade; för Iros än mer af darrning betogos dess lemmar,
Hvilken de förde till strids; upp hvardera lyftade händren.
Då besinnade sig mångpröfvade, ädle Odysseus,
Anten han gåfve ett slag, att han fölle, och mistade lifvet, 90
Eller ett lindrigt slag, som sträckte den andra till marken.
Honom, begrundande så, mellertid mer gagneligt syntes,
Lindrigt att slå, att honom Achaierne icke skull' känna.
Lyftande händerna upp, mot högra skuldran ett näfhugg
Iros gaf; men denne i nacken vid örat, och benen 95
Krossade; svart framträngde då blodet ur munnen påstunden;
Vrålande damp han i backen, och tändren han stötte tillsamman,
Sparkande jorden med föttren; och då de friare, stolte,
Lyftande händerna, dogo af skratt; men tiggarn Odysseus,
Fattad vid foten, släpade farstun igenom, på gården, 100
Ut till portikens port, och honom der mot ett stängsel
Lutande ställde, och sedan en käpp han lade i handen,
Samt tilltalade honom, och sade de vingade orden:
Derstäds nu sitt still, bortskrämmande suggor och hundar,
Och var ej fremlingars herre och tiggares någonsin mera, 105
Usle, att dig ej må drabba ett ondt, än större måhända.
Sade; och kastade axlarna kring sin ömkliga våtsäck,
Slarfvig båd här och der, hvarvid var tvinnad en bärremm.
Sjelf han sig satte på trösklen igen; in gingo de andre,
Skrattande hjertligt, och så välkomnade honom med orden: 110
Zeus dig skänke, o fremling, och öfrige gudarne alle
Det som du gernast vill, och som önskeligt är för ditt hjerta,
Du som gjorde ett slut på hans omättliga bettling
Här i landet; ty snart till Epeiros sände honom,
Till kong Echetos hän, som är alle menniskors bödel. 115
Sade; men åt jertecknet sig gladde den ädle Odysseus.
Och Antinoos lade den väldiga magen för honom,
Uppfylld både med ister och blod, och Amphinomos lyfte
Kakor ett par ur korgen, och lade för honom derjemte,
Drack så ur gyllne pokalen hans skål, och talte och sade: 120
Hell dig, du fremmande fader, må för framtiden dig unnas
Sällhet, men nu du betryckes utaf olyckorna många!
Honom svarande talade till mångråde Odysseus:
O Amphinomos, särdeles syns du mig vara förståndig;
Ty du är son till en likadan far; godt rykte jag hörde 125
Om Dulichiern Nisos, att ädel han är och förmögen.
Hans son säges du vara, och sjelf välmenande synes.
Derföre säger jag dig; gif akt du, och hör hvad jag talar:
Intet svagare finns, som näres af jorden, än menskan,
Bland de varelser alla, som andas på jorden och kräla. 130
Ty ej nånsin hon tror, att hon ondt skall framdeles lida,
Medan kraft af gudarna ges, och hon knäna kan röra;
Men när qvalen också af saliga gudarna sändas,
Äfven dem ovillig hon bär med modiga sinnet.
Förty sådan är själn hos de jordbeboende menskor, 135
Sådan dagen dem gifves af gudars fader och menskors.
Ty tillförne jag ock bland dödliga tyckte mig lycklig,
Och mång brott, för min kraft och mitt mod jag vikande, gjorde;
Ty jag förlitade mig på min fader och bröderna mina.
Orättrådig derför ej vare en dödelig nånsin, 140
Utan njute i ro af de skänker, som gudarne gifva.
Så jag friarne ser mellertid anstämplande nidverk,
Ödande egendomen, och skymfligt bemötande makan
För en man, som jag tror från vänner och fädernejorden
Länge ej dröjer; ty nära han är; dig måtte en gudom 145
Föra till hemmet hän, att ej den mannen du möter,
Då han kommer igen till älskade fädernejorden!
Ty jag menar minsann, att han ej blodflöde förutan
Uppgör saken med friarne, här till sin boning han kommer.
Sade; och offergjutande drack af det ljufliga vinet, 150
Och i händerna lade pokaln på männernas höfding.
Men han i salen gick, bedröfvad i innersta hjerta,
Skakande hufvut; förty ren ofärd anade sinnet.
Dock han ej så slapp dö; ock honom snärjde Athene,
Af Telemachos' händer och lans att kraftigt besegras. 155
Och han satte sig åter på stoln, från hvilken han uppstått.
Men nu lade i själn klarögda gudinnan Athene
På Ikarios' dotter, förståndiga Penelopeia,
Att för friarne synas, på det hon måtte förtjusa
Friarnes hjerta som mest, och bli värderad derjemte 160
Mera af make och son, än hon tillförne blifvit.
Under ett tillgjordt skratt, hon talade ordet, och sade: