Sade; till Eurynome, hushållerskan, vände hon talet:
Eurynome, bär hit du en stol, och deröfver ett fårskinn,
Att der sittande säge ett ord, och äfven förnimme
Fremlingen strax af mig; jag önskar att honom bespörja.
Sa hon sade; men tärnan påstund framsatte beställsamt 100
Den välbonade stoln, och derpå utbredde ett fårskinn.
Och der satte sig sen mångpröfvade, ädle Odysseus;
Tog så till ordet bland dem förståndiga Penelopeia:
Fremmande man, dig detta jag sjelf till en början må fråga:
Hvem är du, och från hvem? hvar har du stad, och föräldrar? 105
Henne svarande talade till mångråde Odysseus;
Qvinna, dig skulle ej någon uppå omätliga jorden
Klandra; isanning går till himmelen vida din ära,
Liksom en vankfri drotts till och med, som, mot gudarna hörsam,
Öfver modiga männer och många regerande, öfvar 110
Lag, och billighet ut; och svarta jorden åt honom
Alstrar hvete och korn; och träden tyngas af frukter;
Tackorna lamma beständigt, och hafvet vimlar af fiskar,
Under ett godt regemente, och folken i landet förkofras.
Derföre må du mig nu om annat spörja i huset, 115
Men mitt fäderneland och min börd utforska du icke,
Att du ej fyller min själ med bekymmer än mer, då jag detta
Minnes; ty högst olycklig jag är; ej heller mig höfves,
Att i fremmande hus veklagande, gråtande sitta;
Ty ej slemare finns, än att oupphörligen sörja; 120
Att ej någon vid mig af tärnorna leds, eller sjelf du,
Sägande, att jag, af vinet betyngd bortsmälter i tårar.
Honom svarte derpå förståndiga Penelopeia:
Fremling, isanning för mig allt värde, och skepnad och fägring
De odödlige ödde, enär till Ilios reste 125
Hän Argeiernes folk, och med dem min make Odysseus.
Om han, kommande hem, mitt lif än skulle beskydda,
Större min ära vore påstund och skönare äfven;
Nu jag ängslas; så mång olyckor mig sände en gudom.
Ty de ädlingar alle, som ega på öarna välde, 130
Uppå Dulichion, Sama, och skogbevexta Zakynthos,
Äfven samtlige de, som på klippiga Ithaka herrska,
Desse fria till mig, ovilliga, plågande huset.
Derföre vårdar jag ej om fremlingar, eller om tiggrar,
Eller herolder detminsta, som folksakförare äro; 135
Utan jag saknar Odysseus, och tärer mitt hjerta med längtan.
Desse skynda på bröllop, och jag blott tänker på finter.
Först intalte i sinnet mig då en gud att en mantel,
Sättande upp stor väf, i salen begynna att väfva,
Fin, oändeligt lång; och till dem jag talade genast: 140
Svenner, som frien till mig, då den ädle Odysseus nu hängått,
Biden på bröllopet än, och brådsken ej, tills jag en likskrud
Färdig arbetat, att icke mitt garn må ödas förgäfves, —
Åt friborne Laertes, tilldess att honom omsider
Tager den långutsträckande döda förderfliga öde; 145
Att ej i landet på mig Achaiinnorna måga förargas,
Om han förutan täckelse låge, som egde så mycket.
Så jag talte; hos dem manhaftiga hjertat bevektes.
Vlsserlig väfde jag nu om dagen på väfven, den stora,
Men om nättren den rispade opp, då jag facklorna framsatt. 150
Så jag i tre år snärjde med list, och bedrog de Achaier;
Men då det fjerde året nu kom, och tiderna kommo,
Under de slocknande månar, och dagarne långa sig lyktat,
Genom de skändliga tärnorna då och försumliga, desse
Öfverraskande kommo på mig, och trätte med orden. 155
Så jag lyktade väfven, fast allsej villig, af nödtvång.
Nu ej gitter jag bröllopet fly, ej heller en annan
Utväg finner jag på; mig föräldrarne mana att giftas
Träget, och sonen leda vid dessa, som godsen föröda;
Ty han det inser; ren är han karl, så god som en annan, 160
Att omvårda ett hus, som Zeus med ära bekröner.
Hen mig säg nu din slägt mellertid, och af hvem du är boren?
Du härstammar ju ej från sagornas ek, eller fjellen.
Henne svarande talade till mångråde Odysseus:
O du vördade maka till Laertiaden Odysseus, 165
Vill du då ej afstå, att mig om min stämma bespörja?
Men jag vill säga dig den, änskönt du mig lemnar åt smärtor,
Flera än dem, af hvilka jag qväljs; det ödet är hvarje
Mans, som dröjer ifrån sitt hem sålänge som jag nu,
Irrande kring till städerna mång, ett mål för bekymren. 170
Men likväl vill jag säga dig det som du spörjer och frågar.
Kreta heter ett land, i midten af hafvet, det dunkla,
Kringomflutet och fruktbart och skönt; der menniskor finnas
Månge, ja, utan tal till och med, samt nittio städer.
Annat är andras blandade språk; der träffas Achaier, 175
Der Urkreter också, stor modige, jemte Kydoner,
Der Dorienser jemväl, hjelmprydde, och ädle Pelasger.
Der är Knossos en ståtelig stad, och Minos i denna
Herrskare nio år, stallbroder åt store Kronion,
Fader åt fader min, storsinnade Deukalion sjelf. 180
Men mig aflade Deukalion och Idomeneus ock.
Men på de kruma galejorna hän till Ilios denne
Med Atreiderna drog; mitt frejdade namn det är Aithon;
Yngre till födsel är jag; men äldre och tapprare denne.
Der jag Odysseus såg, och gaf gästskänker åt drotten. 185
Ty ock honom till Kreta fördref den häftige vinden,
Kastande bort från Maleia, enär till Troia han fikte,
Och i Amnisos höll, der Eileithyia en grotta
Eger, i ogen hamn; och med nöd han stormarna undslapp.
Strax om Idomeneus han frågade, kommen till Staden; 190
Ty han var — som han sade — en vördad ock älskelig gästvän.
Tionde dagen för honom det var ren, eller den elfte,
Sen på de kruma galejor han for till Ilios' fäste.
Honom jag förde hem till mitt hus, undfägnande derstäds
Kärvänskapligt utaf de rika förråder, som funnos; 195
Och åt honom jag gaf, och hans folk, som följde med honom,
Kornbröd, jemte det glödande vin, hopsamladt i landet,
Oxar derjemte till slagt, ätt dermed mätta sin lystnad;
Dagarna tolf qyarstannade der de ädle Achaier;
Ty nordvinden så stark, att knapt man kunde på landet 200
Stå, förhindrade dem, uppväckt af en vredgande gudom.
Vinden föll på den trettonde da'n, och de lyftade ankar.
Mång osanningar så han diktade, liknande sanning;
Kinden förblektes och tårarna runno för lyssnande makan.
Likasom snön försmälter på högsta toppen af berget, 205
Hvilken af Satan smältes, enär han har fallit för vestan,
Och af dess vatten ihast sig fylla de rinnande floder:
Så nu de fagra kinderne ock för den gråtande smälte,
Medan hon gret sin gemål, närvarande. Drotten Odysseus
Visserligen i själn beklagade sörjande makan, 210
Men som horn likväl eller jern dock stodo hans ögon
Uti hufvudet stille; med list han tårarna dolde.
Och då hon fått lystmätet utaf mångtåriga sorgen,
Honom återigen med orden hon svarte, och sade: