Nu dig, fremmande man, jag ämnar isanning försöka, 215
Om du verklig derborta med gudalika kamrater
Gästat min hulda gemål i salarna, såsom du säger.
Säg mig, hurdana kläder han bar, och hade på kroppen,
Hurudan sjelf han var, och de män, som följde med honom?
Henne svarande talade till mångråde Odysseus: 220
Svårt, o qvinna, det blir, då så länge från honom jag varit,
Att det säga, förty ren går nu, det tjugonde året,
Sedan ifrån mitt fäderneland han reste och bortfor,
Men ändock vill jag säga på sätt mig likar i sinnet.
Ylle purpurmantel han bar, den ädle Odysseus, 225
Dubbel; också var fästad dervid en gyllene häkta
Jämte öglor ett par; framför fanns äfven ett smycke.
I framfötterne höll der en hund en sprattlande hjortkalf,
Slickande en den brokiga; det förvånade alla,
Att, skönt begge af gull, han strypande glodde på kalfven, 230
Hvaremot denne med fötterna spratt, försökande undfly.
Vidare märkte jag ock på hans kropp en glänsande lifrock,
Likasom skalet sitter omkring den torrkade löken;
Ty så fin var den rocken, och blank sen, likasom selen.
Sannerlig qvinnor många med undren betraktade honom. 235
Annat säger jag nu, och gömm det du 1 ditt sinne:
Icke jag vet, om hemifrån kom i de kläder Odysseus,
Eller om någon af vännerna gaf, då han for på galejan,
Eller måhända en värd också, emedan Odysseus
Tar till många en vän; bland Achaier knapt hade han like. 240
Äfven jag ett kopparne svärd förärade honom,
Jemte en lifrock, purpurne, skön och dubbel och fotsid,
Och affärdade vördesamt dän på toftade skeppet.
Honom en herold också, men litet äldre till åren,
Följde, och mannen, sådan han var, jag äfven beskrifver, 245
Puckelryggig han var, svartmuskig och krusig i hufvut;
Eurybates var hans namn, af Odysseus mer än de andre
Hedrad, emedan han visste att skicka sig honom till nöjes.
Sade; och väckte hos henne än mer begäret till saknad,
Alltsom hon tecknen kände, dem noga förtäljde Odysseus, 250
Men då hon fått lystmätet utaf sorgen,
Då hon honom också genmälte med orden, och sade:
Fremling, du som var mig förut medlidande värdig,
Blir mig i salarna nu, båd vörnadsvärdig och älsklig.
Ty jag hämtade kläderna sjelf, om hvilka du ordar, 255
Sammanvikna ur rummet, och fäste en glimmande häkta,
Honom till smycke; och honom ej mer jag nånsin emottar,
Återvändande hem till älskade fädernejorden.
Derför i olycksstund på hålkade skeppet Odysseus
Far, för att Olycksilios se, hvars namn är min afsky. 260
Henne svarande talade till mångråde Odysseus:
O du vördade maka till Laertiaden Odysseus,
Skada ej mer din dejliga hy, och plåga ej heller,
Gråtande maken, din själ, änskönt jag det icke förtycker!
Mistar eho som helst sin lagliga make, åt hvilken 265
Hon, i kärlek bemängd, födt barn, visst gråter hon honom,
Men dessmera Odysseus, som var med gudarna jemlik.
Dock, hör upp med din gråt, och lyssna till orden, jag talar:
Ty sannfärdigt säga jag vill, och intet fördölja;
Ja, om Odysseus redan jag hört, att han kommer till hemmet, 270
Lefvande nära uti Thesprotiske männernes rika
Bygder; och skatter bringar han med, utvalda och många,
Dem han begärde ihop; men sig tillgifna kamrater
Mistade han, och sitt hålkade skepp, på dunkliga hafvet,
När han for från Thrinakia ön; ty på honom förgrymmats 275
Zeus och Eelios, hvars oxar kamraterne slagtat.
Desse förgingos alle uti mångsqvalpiga hafvet;
Honom uppå skeppskölen likväl uppkastade vågen
Till Phaiekernes land, som gudabefryndade äro.
Honom, liksom gud, der ärade desse, af hjertat, 280
Mycket gåfvo åt honom, och ärnade sjelfve till hemmet
Okränkt skicka; och visst ren långt fördetta Odysseus
Hemma varit; men det mer gagneligt syntes hans sinne,
Att all verlden vandra omkring, och skatter sig samla.
Så mång finter, och flera än öfrige dödlige menskor 285
Vet Odyseus; och med honom ej må alls täfla en ende.
Så mig Thesproternes kong, Pheidon, berättade saken,
Samt svor sjelf deruppå; i sitt hus utgjutande vigvin,
Att uthalad galejan, och redo kamraterne vore,
Att ledsaga Odysseus till älskade fädernejorden. 290
Men mig han sände förut; de Thesprotiske männers galeja
Dän till det hvetesrika Dulichion ärnade resa.
Och han viste de skatter åt mig, som samlat Odysseus;
Skulle med dem till tionde led väl han föda en annan,
Med de skatter minsann, som lågo i konungens salar. 295
Denne till Dodone då sade han rett, för att höra
Från den högbelöfvade ek Zeus' vilja, Kronions,
Huru han hem skull' lända till älskade fädernejorden,
Ren frånvarande länge, om uppenbart eller hemligt.
Så han är räddad alltså, och skall nog komma tillbaka 300
Snart, och ej fjerran numera från vänner och fädernebygden
Länge derborta han blir. Med min ed jag vill det bedyra.
Höre då först mig Zeus, den högste bland gudar, och bäste;
Jemte Odysseus' härd, den frejdades, hvilken jag nalkas:
Sannerlig detta dig allt fullbordas så, som jag säger. 305
Under det året som går skall hit anlända Odysseus,
Medan månaden släcks, och medan han tändes ånyo.
Honom svarte derpå förståndiga Penelopeia:
Måtte detta ditt tal fullbordadt varda, o fremling!
Snart du skulle af mig erfara båd' vänskap och många 310
Skänker, att hvar som komme emot, dig prisade lycklig.
Men mig så det likar i själn, som äfven skall hända;
Hvarken Odysseus mer hemländer, ej heller du reshjelp
Finner; förty ej herrar numera finnas i huset,
Sådan Odysseus var bland männer, — om nånsin han var det, 315
Att de vördade fremlingar hän affärda, och motta.
Tvätten honom, J tärnor, och bädden reden i ordning,
Sängen med mantlar uti, och prydliga fällar tillika,
Att han må, väluppvärmd, gullthronande morgonen skåda.
ganska bittida baden igen imorgon, och smörjen, 320
Att derinne med Telemachos han tage sin frukost,
Sittande i vår sal; olycklig enhvar, som bland dessa,
Honom kränkande, kommer förnär; sin sak han ej nånsin
Mer uträttar hos oss, fast aldrig så mycket förtretad!
Ty hur skall du väl veta, om jag, o fremling, de andra 325
Qvinnorna öfverträffar i vett och förståndiga rådslag,
Om du, smutsig och illa beklädd, i salarna skulle
Spisa? Förty korflifvade äro de menniskor alla.
Ho som nu sjelf är grym, och idelig grymheter tänker,
Honom dödlige alle, sålänge han lefver, ej annat 330
Önska, än qval; men när han är död, bespotta de honom.
Ho som är sjelf vankfri, och tänker allenast hvad vankfritt
Är, hans frejdade namn kringföres af fremlingar vida
Kring all verldens folk; han god af många benämnes.
Henne svarande talade till mångråde Odysseus: 335
O du vördade maka till Laertiaden Odysseus,
Mantlarne äro för mig och de prydlige fällar isanning
Vidriga, från den stund, då jag Kretas snöiga fjellar
Lemnade, farande dädan uppå långårade skeppet;
Låt mig ligga, som förr sömnlösa jag nätterna tillbragt! 340
Många nätter jag redan uppå det uslaste läger
Låg, och bidade af gullthronande morgongudinnan.
Och fottvagningen heller ej alla för mitt sinne behaglig
Är, och min fet vidröra ej af någon qvinna bland dessa,
Hvilka hos dig här äro i detta palats tjenarinnor, 345
Om ej en gammal gumma du har, försiktig och aktsam,
Som utsått i sin själ så många bekymmer, som jag har:
Henne förtryter jag ej, att hon mig föttren må röra.
Honom svarte derpå förståndiga Penelopeia:
Älskade gäst, ej någonsin än ankommit så vis man, 350
Bland vildfremlingar kärare hit till detta palatset:
Så du särdeles väl om allting ordar och visligt.
Ock en gumma jag har med klyftiga tankar i sinnet,
Som den olycksaliga ömt uppfostrat och ammat,
Tagande mot i sin famn, då han föddes till verlden af modren; 355
Hon dig föttren skall tvätta, ehur ock alldeles skröplig.
Men nu, välan, statt upp, förståndiga Eurykleia
Och två sedan din drotts jemnåriga like; Odysseus'
Redan en sådan till fötterna är, och en sådan till händren:
I olyckorna pläga ju snart de dödlige åldras. 360
Sade; och gumman därvid sitt anlete täckte med händren.
Fällde en brännhet tår, och talade jemrande orden:
Ve mig, arma, för dig, min son! Visst mera än andra
Menskor dig hatade Zeus, skönt gudeligt sinne du eger.
Åt blixtglade Kronion ej någon brännde åt många 365
Väldiga lår ännu, eller korade festhekatomber,
Som åt honom du gaf, anropande guden, att uppnå
Sjelf behagelig ålder, och fostra den lysande sonen.
Nu han hemkomstdagen likväl så har dig beröfvat
Sammaledes väl honom också ha qvinnorna gäckat 370
Bland vildfremmande män, då till någons boning han lände,
Liksom dehär otäckorna dig begabbade alla.
Nu för att undgå skymfer af dem och kränkningar många,
Icke du låter dig två; men mig, välvilliga, bjuder
Dottren af Ikarios, förståndiga Penelopeia. 375
Thy jag dig föttren vill två; för sjelfvaste Penelopeias
Skull, och din egen jemväl, ty min själ uppröres inom mig
Af bekymmer; men hör nu mitt tal, ehvad jag må säga:
Mångbepröfvade fremlingar hit rent flere ha kommit,
Men ej någon så lika jag sett — det sägen jag — hittills, 380
Som du till vext, och till fötter och röst är lik med Odysseus.
Henne svarande talade till mångråde Odysseus:
Gumma, så säga de alle, som oss med ögonen begge
Skådat en gång, att vi två med hvarannan särdeles lika
Äre; likasom sjelf du jemväl nu betänkande ordar. 385
Så han sade; och gumman då tog klarblänkande kitteln,
För att fötterna två; och hon rikligen hällde af kalla
Vattnet, och sen hon spädde det ut med varmt, men Odysseus
Satt på spiseln, och strax mot mörkret han vände sig undan;
Ty han genast i själn misstänkte, att, fattande honom, 390
Ärret hon kunde känna igen, och saken förmäla.
Trädande nära, hon tvådde sin herre, och kände påstunden
Ärret, som fordom gjort vildgalten med tanden, den hvita,
När till Parnesos han var, till Autolykos rest och dess söner,
Bort till sin moders mäktige far, bland menniskor utmärkt 395
Både i list och i ed; en gud sjelf detta förlänat,
Hermeias, åt hvilken de täckliga låren han brännde
Utaf lamm och af kid; och guden var honom bevågen.
Autolykos då han kom till Ithakas bördiga bygder,
Träffade dottersonen sin der, nyss boren till verlden, 400
Honom på morfars knän antvardade Eurykleia,
När han slutat sitt mål, samt talade ordet, och sade: