O Autolykos, sjelf uttänk nu ett namn, som du gifva
Må åt din dotters son; mångönskelig är han dig säkert.

Henne återigen Autolykos svarte, och sade: 405
Måg min, och dotter, gifven det namn, som nu jag er säger.
Ty för många förhatelig hit till eder jag kommit,
Både för männer och qvinnor uppå mångnärande jorden;
Derföre vare hans namn Odyseus, den förhatlige. Kommer
Han som yngling en dag till stora moderspalatset, 410
Till Parnesos, minsann, der mina besittningar äro,
Skänker jag honom af dem, och gladelig sänder tillbaka.
Derföre kom Odyseus, att han gåfve de lysande skänker.
Honom Autolykos då och Autolykos' älskade söner,
Halsade med handslag och med håningljufliga orden. 415
Nu mormodren Amphithea i famnen Odysseus
Tog, och kysste hans hufvud och två de vackraste ögon.
Och Autolykos bjöd de äreberömliga söner,
Att anrätta ett mål; uppmaningen aktade desse,
Och till stället påstund en femårsoxe de bragte, 420
Flådde den, äflades kring, och sönderdelade slagten,
Skuro i bitar ock med besked, och fäste på spetten,
Stekte jemväl omvårdsamt, och delte åt alla portioner.
Så de nu dagen igenom, intill nedgående solen
Spisade, utan att något dem brast i gemensamma målet. 425
Men när solen sänkte sig ned, och mörkret dem påkom,
Då de gingo tillsängs, och sömnens lisa sig togo.
Men då sig viste den tidiga, rosenfingrade Eos,
Ut sig begåfvo med hundarna sina Autolykos' söner
Alla på jagt; och i sällskap med dem, den ädle Odysseus 430
Gick; och Parnesos' berg, det skogbeklädda och höga
De annalkades, hinnande snart dess vindiga skrefvor.
Solen återigen anstrålade fälten ånyo,
Stigen utur tystrinnande, djupa Okeanos' flöden,
Jägarne hunno då upp en dunge, och hundarne lupo, 435
Sökande spår framför dem; men efter Autolykos' söner
Samtlige följde; i sällskap med dem den ädle Odysseus
Nära till hundarna gick; långskaftiga spjutet han svängde.
Der i tätaste snår sig hvilte ett särdeles stort svin,
Genom snåret ej nånsin de fuktige vindarne blåste, 440
Icke den brännande soln med strålarna träffade nånsin,
Ock ej trängde dit regnet sig fram; så tätt var det snåret.
Men af blad anträffades der ett rikeligt fälle.
Svinet omkring gick dånet af hundars fötter och männers,
Som påträngande kommo, men det ur snåret tillmötes, 445
Resande högt sin borst, och med eld 1 de gnistrande ögon,
Stod helt nära till dessa; och aldraförst nu Odysseus
Framsprang, höjande upp sin lans med kraftiga handen,
Ifrig att såra det; svinet ändock förr träffade honom
Öfver knät, och en stor bit kött lösryckte med tanden, 450
Sidleds rusande på, och likväl ej trängde till benet.
Men i dess högra bog Odysseus sårade svinet,
Så att igenom for strax spetsen af blänkande spjutet.
Vrålande damp det i backen, och lifvet flyktade dädan.
Honom Autolykos' söner påstund omvårdade alla, 455
Varligt förbindande såret för vankfri, ädel Odysseus,
Sedan de svarta bloden förut väl dämmt med en trollsång
Hade; till fadrens boningar strax de vandrade sedan.
Men då Autolykos sjelf och Autolykos' söner med omsorg
Honom läkt, och derhos med kostliga skänker begåfvat, 460
Gladlige sände de strax den gladlige hem till det kära
Ithaka; far sig fägnade nu och den vördade modren
Vid den kommandes möte, och allt utfrågade noga
Om det såret, han fått: och han grannt berättade saken,
Huru på jagten han höggs med hvita tanden af svinet, 465
När till Parnesos' berget han gick med Autolykos' söner.

Knapt med händerna nu vidrördes det ärret af gumman,
Förrn hon, fingrande, kände det, strax lössläppande foten,
Hvilken i kitteln föll, så att kopparn dånade dervid;
Kitteln böjdes åt sida, och vattnet spilldes på marken. 470
Henne tillika betog båd' glädje och sorg, och dess ögon
Fylldes med tårar då, och sig stockade klingande stämman.
Fattande tag i hakan hon så tilltalte Odysseus:

O, helt säkert Odysseus du är, kärälsklige! dig ej
Förr jag kände igen, förrn egen min herre jag rörde. 475

Så hon sad', och med ögonen såg på Penelopeia,
Viljande gifva tillkänna, att älskade maken var hemma.
Men hon kunde ej se framför sig, ej heller bemärka,
Ty Athenaie dess håg bortvände, och redan Odysseus,
Gripande till, tog tag med sin hand i den åldrigas strupe, 480
Och med den andra närmre till sig drog gumman, och sade:

Hvarföre vill du, min mor, nu dräpa mig? du som mig ammat
Sjelf vid ditt bröst; men nyss, uthärdande många bekymmer,
Uppå tjugunde året jag kom till fädernejorden.
Men emedan du kännt mig, och gud dig gifvit i sinnet, 485
Tig då, att icke en annan i salarna måtte det höra.
Ty jag vill säga dig det, som ock fullbordadt skall blifva:
Kufvar en gud för mig de trotsige friarnes skara,
Skonar jag dig ej ens, min fostrerska, då när de andra
Tjenande tärnorna jag nedhugger i salarna mina. 490

Honom svarte derpå förståndiga Eurykleia:
Hvad för ett ord, min son, utflög dig ur tändernas stängsel!
Väl du ju vet, hur mitt sinne är fast, orubbeligt alltid;
Tiga jag skall, som hårdaste sten, ja, äfven som jernet,
Annat säger jag dock, men gömm det du i ditt sinne; 495
Enfvar en gud för dig de trotsige friarnes skara,
Då vill jag ock uppräkna för dig de qvinnor i rummen,
Hvilka som dig vanära, och som obrottslige äro.

Henne svarande talade till mångråde Odysseus:
Moder, hvarför uppräknar dem du? dig höfves det icke. 500
Väl skall äfven jag sjelf utgrunda och känna hvarenda,
Utan var tyst med vår sak, och lemna åt gudarna resten.

Så han sade; och gumman ur saln gick ut, för att hämta
Nytt fotvatten, förty alltsamman det gamla var utspilldt.
Men då hon tvättat honom, och smort frikostigt med olja, 505
Återigen sin stol drog närmare elden Odysseus,
Att sig värma dervid, och täckte med trasorna ärret.
Tog så till orda bland dem förståndiga Penelopeia:

Fremling, ännu om liten en sak sjelf vill jag dig spörja,
Ty snart kommer ju stunden också för ljufliga hvilan; 510
Den som bara, fast aldrig så ängslad, af sömnen betoges.
Men åt mig omätelig sorg har gifvit en gudom;
Ty om dagarna, gråtande, sörjande, dock jag mig gläder
Vid anblicken af tärnornas värf och af egna i huset,
Men när natt är kommen, och sömn betager de andra, 515
Vaken jag ligger i säng, och smärtor mitt pressade hjerta,
Häftiga, utan tal, uppväcka till gråt och till jemmer.
Likasom näktergalen, den grå, Pandareos' dotter,
Stämmer så grannt sin sång, när vår inträffar ånyo,
Der hon valt sig en plats bland lummiga löfven i trädet, 520
Och hon vexlande tätt mångljudiga rösten försprider,
Sörjande Itylos, son af henne och konungen Zethos,
Hvilken, uti vansinne, hon drap med kopparn tillförne:
Så ock sinnet hoa mig sig välfver båd' hitåt och ditåt;
Anten jag dröjer hos sonen, och allt orubbadt bevarar, 525
Tärnor och gods, och derhos högtakiga, stora palatset,
Vördande makens bädd, och skyende pratet i landet;
Eller jag följer med den af Achaierna, hvilken, den bäste,
Friar till mig 1 palatset, och ger omätelig brudskänk.
Sonen min, sålänge ännu han var barnslig och korttänkt, 530
Ej tillät mig att giftas, och öfvergifva palatset;
Nu då han redan är stor, och ynglingaåldren har hunnit,
Önskar han sjelf tillochmed, att jag hän ur salarna vandrar,
Missbelåten dermed, att Achaierne öda hans goda.
Men du, välan, uttyd nu min dröm, och hör hvad jag säger! 535
Tjugu gäss jag har i mitt hus, som äta ur vattnet
Hvete; och jag mig roar der med att dessa beskåda;
Kom så från berget en örn, som var kroknäbbig och väldig,
Knäckte nacken för hvar, och dräpte dem; samtligen desse
Vräktes i salarna kring, men mot ethern höjde sig örnen. 540
Men jag gret och mig jemrade högt, fast det skedde i drömmen,
Och Achaiinnorne nu, skönflätige, samlades kring mig,
Som beklagade ömkligt, att örn gjort ände på gässen.
Kommande åter, han satte sig på framskjutande åsen,
Och; med menniskoröst mig höll tillbaka och sade; 545