»Seså, lugna sig nu, Lena», sade assessorn och gick närmare. »Jag är ju en gammal bekant till dig, vet jag. Minns du den sommaren för sjutton år se'n, då du bodde hos gamle Eriks på Lindön vid Norrskär? Då var du en ung, frisk flicka och jag trodde inte, att du skulle sluta så här. Jag är domare här i staden nu, men har ledighet … när jag hörde din historia, visste jag inte hvem du var, men så började jag att tänka efter och beslöt att gå och se till dig, innan din dom faller. Känner du igen mig?»
»Hvar ä' hon, som hade den där hatten?» frågade Lena, men fortsatte utan att vänta på svar: »Jag har ångrat att jag kastade den där sten, ångrat det tusen gånger!»
»Du har ett hårdt sinne, Lena, har du inte ångrat annat än det, så… Men sitt nu stilla — och maka åt dig, så sätter jag mig bredvid dig — tala om hur det har gått för dig, du ser nu själf — jag kommer som din vän.»
»Tänk! — Herrn sitter bredvid Lena, herrn gör sig så gemen, att han talar till en usling liksom till en annan människa, herrn, som ä' så hög! Herre Gud, att jag sku' upplefva det!»
Hon suckade och snyftade, snart upplöste sig dock hennes oro i en tåreflod, som så småningom upphörde och efterföljdes af en lugnare sinnesstämning.
Han talade till henne om gamle Eriks, om hennes ungdom och om det ställe, där hon uppvuxit; emellanåt föll hon in med ett och annat för att rätta honom, och han fick på detta vis en obetydlig ledning, som ändock kunde ge honom en smula klarhet vid bedömandet af henne under de senare åren af hennes lif.
»Du växte upp där borta på ön och dröjde där, tills du var gamla flickan», sade han, »hur kom du därifrån?»
»Han kom hem från Amerika till föräldrarne», sade hon, »och hade så mycket grant med sig.»
»Hvilken han?»
»Kalle Erikson! Det var då gamle Erik ville stänga in mig, tills sonen skulle resa andra dagen. Men jag kom lös, och Kalle talade så vackert till mig och kysste mig och bad mig och så reste vi om natten.»