»Länge, länge. Jag ville hem, aldrig hade jag en glad stund där. Och aldrig förstod jag deras språk eller begrep hva' man sa'. När jag fick lite pengar, rymde jag ut till båtarne, men skickades tillbaka till land, då folk såg att jag hade för lite pengar, alltid för lite. Jag försökte att ta' hva' jag kunde, men kom fast! Så satt jag och funderade, hvarifrån jag skulle få tillräckligt med pengar. Till slut skickade konsuln hem mig. Hem, hem! Jag var så glad den dagen.»
»Så sökte du upp de gamla — och så…»
»Di va' döda och gården såld och jag fick inte arbete någonstäds.»
»Jo, men hos bonden på Dalarön — där du gjorde alla de där olyckorna,
Lena, där fick du ju arbete.»
Hon ville icke tala vidare … men berättade dock slutligen, ehuru motvilligt, ett och annat. Bonden hade en son. Hon hade sitt arbete ute i trädgården — de hade nämligen en trädgård och sålde grönsaker till staden — och hit kom sonen ofta. »Han var så beskedlig och talte så vackert och det var så grant väder och lindträden blommade.»
»Igen de där lindträden och så det vackra talet — stackars kräk», assessorn skakade på hufvudet och såg på Lena, som nu med strålande blickar fortfor att tala.
»Han var så snäll mot mig, jag skulle ha' gått i elden för honom, i brinnande elden.»
»Precis som då», tänkte assessorn — »och det gick nog också därhän.»
»Han lofvade gifta sig med mig, och jag trodde, trodde hvart eviga ord, för han såg ut som en ängel i kyrkan, som evangelisten Johannes i Guds heliga kyrka.»
»Och så lämnade han dig», afbröt assessorn, »och då?»