Då de gått en stund, uppdagade han lille Heikki, som, kilande mellan några af stenarne, på afstånd visade Clara en halffärdig docksko, hvilken han profvade på en stor docka.
— Har den tjufstrykern gått och tagit din docka Clara, så lofvar jag honom en ordentlig sittopp! — yttrade patronen, vänd till flickan.
Alla barnen svarade på en gång, pratade i munnen på hvarandra och försäkrade att Heikki bara fått låna dockan för att göra henne skor, sålunda afskärande patronen tillfälle att på detta vis få ge sin harm luft.
Då de gått ännu några steg, stannade löjtnanten på höjden af en utaf kullarne. Nedanför låg den äng, som ännu denna morgon burit namn af strandparken, men som nu företedde en verklig förödelsens anblick. Der lågo de om hvarandra, de väldiga björkarna, lågo i virrvarr med de tunga, tjocka masterna uppåt tufvorna, — och de lummiga kronorna, hvari nyss skogens skyggaste foglar funnit plats högt öfver jorden, de sopade nu marken. Hängbjörkarnas rika bladkransar, som varit utsatta för middagssolens hetta, lågo redan slokiga, och en stor mängd spån syntes rundtomkring, somliga flugna långt bort, liksom hade de velat så långt som möjligt ifrån det ställe der de varit fjettrade i hela sekler inom det tjocka näfverskalet.
— Hvad fan är det här — skrek den tjocke löjtnanten, röd af sinnesrörelse, — hvad har du här för en öken? Rakt framför gården hugger du bart, och sådana der jättar till träd! Är du stormrasande, bror Uninius? Det är väl ett misstag af förvaltaren, detta är väl icke din vilja, eller hur?
Löjtnanten torkade svetten från pannan, och patronen fick ett anfall af sin besvärliga hosta, hvilken han dock afbröt, i det han rusade emot Peltonen, som just kom fram med yxen i handen bakom ett af träden.
— Usling — skrek han på långt håll, — hvad har du gjort, sade jag dig inte att du skulle hugga på andra sidan potatislandet, och nu har du egenmäktigt gått och ställt till det så här?
Peltonen krökte föraktligt sin läpp, när han svarade:
— Patron bad mig klart och tydligt hugga ned just de här.
— Du ljuger, satans karl, — skrek patronen utom sig af förbittring, — du ljuger, så sant jag heter Uninius, du ljuger!