— Du blifver min hustru, Hedda, det blir ju dervid? — frågade han med af rörelse darrande röst.
— Låt mina kläder vara, skrynkla inte ned den der fransen — befalde
Hedda.
— Du flyttar ju hem till mig eller följer mig hvarthän jag går? — sade Ella och såg allt ifrigare upp till Hedda, hvars blickar alltjemt skymdes af de långa ögonhåren, som hon likt en gardin fälde ned öfver sina klara, brinnande ögon.
— Du går väl i forsen eljest? — frågade hon hånfullt.
— Nej, men jag vill hafva dig — menade Ella.
— Men om de andra vilja det samma, de också? — invände Hedda.
— Gud skall låta min vilja ske, jag har bedt, och hvad en ber om, det blir.
— Men om en annan ber emot?
— Ella är väl ändå den starkaste.
— Det tyckes inte så, efter han hålls i tömmen, fastän han är femtio år, och styres af en gammal gubbe, grå och orkeslös som en ofruktbar stör.