Ändtligen är han färdig der inne. Han träder långsamt ut ur stugan, böjande sig under dörrens låga takbräde. Men sedan reser han upp hufvudet, dock utan att se på sin hustru.
Ett vackert utseende, fullt af karakter och allvar. Hans ljusgula hår faller honom i ansigtet. Ögonens uttryck döljes af ett par ögonfransar som sällan lyftas upp. Munnens linier äro stränga, och man ser att han är ovan att le. Men det starka, oböjliga och sunda i hela hans gestalt framträder så tydligt, — som han står der, är han en bild af naturen i denna trakt, skön men sträng och hård, allvarlig och glädjelös.
Hvad är det väl som tryckt denna stämpel af stränghet och allvar på både natur och menniskor … hvad vållar denna stumma, nästan hotfulla klagan, som läses i drag och uttryck hos folket der uppe? Svaret är nära till hands och ligger i öppen dag: det är någon som de frukta, någon gäst som är oundviklig som döden, obarmhertig som ödet, oblidkelig som det. Det är denne gäst, som sommarn om står utanför och väntar på tillfälle att någon stilla natt komma in och andas död öfver åkrar och ängar, öfver förhoppningar och — menniskohjertan. Hans namn är frost, och der han far fram, der blir allt stelt och liflöst.
Det var det spöke Paavo ständigt fruktade och ständigt såg. Han såg det i sjelfva den ljusa sommardagen, då allt omkring honom låg i solsken, såg det och räddes… Han fruktade hvarje molnfri qvällshimmel, hvarje dag som slöts i stillhet och lugn. När julimånen sken ned klar och ljus, steg han ofta upp och stirrade ut i natten … skulle han komma, den fruktade allhärjaren från norden?
Sådan var Paavo. Helt annorlunda är hans unga blomstrande hustru. Hon är vacker som en ros, mörkhyad och frisk. Hennes blå, glada ögon spela så skälmskt; den välbildade munnen är röd som ett lingon. Hennes fylliga gestalt är grof, men kraftig, och hennes lifliga, energiska rörelser visa att hon är van vid arbete, liksom hela stugan bär vittne om hennes ordningssinne och om en flit som kan försköna sjelfva fattigdomen.
Emellertid slår klockan half fem. Paavo har slutat sin frukost. Hans hustru tar långrocken från en spik och hjelper honom på med den. Ibland ser hon förstulet på sin man, som med nedslagna ögon och rynkade ögonbryn går omkring i sina bruna stöflar, sin hemväfda, mörkgröna jacka och filthatten nedtryckt i pannan, allvarlig och flegmatisk, trög och tung.
Slutligen kunde den unga qvinnan ej tiga längre.
— Man, hvart res' du? — frågade hon.
— Till staden, hustru.
— När är du hemma tillbaka?