Qvällen var sval och skön; derborta stod insjöns lugna vatten; man kunde höra änderna pipa i vassen och se småfisken slå innerst i viken. Vid horisonten spred sig ett gult skimmer, den närmaste skogen belystes allt mer, och allt högre steg, stor och rund, augustimånen. Men uppe vid byvägen, på ömse sidor om diket, stod en hop små, låga enbuskar, al och vide. Här och der kröpo glänsande lysmaskar fram i gräset, lyste en stund och försvunno igen. Ljungen stod hög och stram i backarne, porsen doftade, och klasar af rödaktiga lingonkart tyngde ned sina stjelkar mot marken.

Ella tog af sig hatten och torkade svetten från pannan. Han suckade så tungt. »Kasta tjugufem år af ditt lif dit bort i sjön, så får man se, hur det blir,» hade hon sagt. Han hade aldrig tänkt på det förr; han var en gammal man snart nu, och hon, hon var ung som en vårmorgon. Hon hade ungdomssinnet hon, — och han —? Nej, det hjelpte inte att gå och fundera… Han skulle gå till byn, träffa på sina vänner, rådslå med dem och så försöka sin lycka! Men Ukko? Nå, det var just svårigheten. Hän skulle först försöka få bugt med den unga; se'n komme väl turen till honom, den gamle; hans hårda sinne skulle väl ändå en gång böjas.

Högt uppe på åsen låg Äjälä by. En hop grå stugor, härs och tvärs placerade med gaflarne både hit och dit, med små, små fönsterrutor nära marken och fula, illa skötta inhägnader på gården, afsedda för boskapen. Det luktade så starkt af den obrunna gödseln, och af de i gytjan liggande korna ångade det varmt och kraftigt. Svinen sofvo här och der i dikena invid husen, och hönsen sutto i grupper, inpyrda i sophögar och öfverallt der de funno det beqvämt. Några små enstaka hus bestodo sig med potates-, tobaks- eller solrostäppor bakom trapporna, men de fattigas enda lyx bestod i att på sina torftak hafva verkliga ängar af högt prägtigt gräs, bemängdt med blommor i alla färger, en lyx som det skulle varit för besvärligt att göra sig af med, alldenstund inga stegar ledde till taken och den kala väggen var obestigbar.

Höga som kyrktorn pekade de stora pumpbrunnarnes spiror upp mot skyn. Och med den högsta brunnsspiran som mål påskyndade Ella sina steg. Der, det visste han, på skomakar-Jussis gård voro de alla församlade, byns ungdomar, der skulle han tala till sina vänner och kanhända få en litet muntrare sinnesstämning, sedan han meddelat sig med dem.

Prat och glada röster hördes allt tydligare, ju närmare han kom. Inne på Jussis gård var verkligen muntert nog. De gamle sutto på trappan, de unga på brunnskanten, på gärdesgården, på lofträcket och öfverallt. Jussi sjelf drog på sitt dragspel; vid tonerna från hans instrument roade sig tvenne af drängarne att slåss, ett envig med knytnäfvar och sparkar, som högligen roade åskådarne. Några af qvinnorna sutto tillhopa och skrattade åt en ung dräng, som efter melodin från dragspelet sjöng en improviserad visa om, »hur klockarn fria till skomakarmor», och för hvar gång han kom till refrängen, knuffade de unga qvinnorna hvarann i sidorna och skrattade, så det ekade i bergsklintarne ofvanför.

Ella mottogs vänligt nog, men man började genast att tala om Hedda. »Hon har nog en ann», sade Jussi, »en, om hon inte har flere! Hon är af det slaget, och den som skall tro henne, han lär allt gå i rus, jaja i trolldrycksrus. Är inte Uutila der hos henne hvarenda lördagsqväll? Och om hvardagarne Ikali och Matti från herrgåln och inspektorn för resten med? Hon är hård sjelf, och så har hon trollat åt sig en kärleksdryck, och den ger hon dem, och så bli de som galna. Salmen Ella — slutade gubben — slå du Hedda ur hågen och låt henne gå; annars, tro mig, hon för dig i olyckan.»

Men Ella försäkrade och svor, att Hedda lofvat honom sitt hjerta, om han bara fick fadern att fria. Jussi och de andra männen bedyrade så heligt de kunde, att hon inte var att lita på och att hon säkert ännu denna qväll sutte med Uutila och språkade. Ella tog himmel och jord till vittne, att hon åtminstone vore en kysk och dygdig qvinna, som inte utan prest skulle tåla en mans kyss. Jussi och hans anhang åkallade den lede och hela hans anhang på det att Hedda gerna skulle låta sig kyssas af den hon tyckte om för tillfället.

Ordvexlingen blef allt ifrigare. De unge kämparne slöto sig till Ella. Qvinnorna höllo ifrigt med Jussi. Slutligen föreslog Ella, att den som ville skulle följa honom till Toimila, uppsöka den sköna på hennes loft och tvinga henne att i allas närvaro förklara sig vara Ellas fästeqvinna och för öfrigt honom huld och trogen. Sade hon det, ville man tro henne. Ty sann, det var hon. Men, sade hon det ej, då fick Ella stå sitt kast, och man fick gå med sina misstankar.

Jussi ropade inåt stugan, att man skulle skaffa fram bränvin. En flaska gick laget rundt och tömdes. En annan likaså. Skämtet blef mera rått och rösterna högljuddare. Armar höjdes och beskrefvo i luften alla slags kraftiga, bålstora rörelser. Hattarne sattes litet på sned, man vred betydelsefullt sina mustascher, der sådana funnos att tillgå, och körde ut läpparne med uttryck af stor sjelfbelåtenhet och sjelftillit.

På Ellas begäran satte sig ändtligen tåget i gång. Jussi gick sjelf med sin harmonika i spetsen. Olli och Matti, Pekka och Callo i midten, Jaako och Weikko sist. Ella, morsk i hågen, med hatten på nacken och armen i sidan, gick vid Jussis arm. Det var ett gladt sällskap. Skogen stod nu i silfverskimmer och glänste, belyst af fullmånen. Sjön der nere glimmade som en spegel, fullströdd af diamanter. Markens rika daggperlor strålade, ljumma doftande fläktar genomströmmade nejden och fylde luften med vällukter. Men de högljudda rösterna på vägen skorrade som sårande dissonnanser genom nattens harmoniska skönhet, och männens triviala skratt störde ur hvilan några foglar, som skrämda och rädda flögo inåt skogen, i farten prasslande mellan trädens löf och grenar.