Vid vägen hördes skramlet af ett åkdon. Det kom närmare, det nalkades alltmer. Ukko blef uppmärksam. Hvad mera gladt och nytt skulle hända honom denna dag? »Äiti» tittade ut från dörren, barnen sprungo fram i sina långa skjortor, snafvande öfver trösklar och trappor. Nere på åkern hörde folket bjellrornas klang. De blickade upp från sina kärfvar, och Olli i potatesåkern stannade midt i sin plöjning. Hvem kom med bjällror till Salmi, och den tiden på dagen?
* * * * *
Efter en halftimme var allt klart. Han var vaken, Ella, som nyss sofvit så godt. Han stod der tyst och axelbred som förr, lugn och sansad. De sista dagarnes öfverretning var öfver. Hans ljusa hår föll slätt och rakt ned och bildade en ram om ansigtets runda oval. Ögonen voro ej som i går blodsprängda och blickade ej mer eldigt omkring, hans blickar voro tvärtom lugna och milda. Det vemodiga draget kring munnen syntes der nu så tydligt; blott ansigtets röda färg var litet mattare.
Han såg sig en gång om på gården. Händerna och de starka väldiga armarne voro fastsurrade bakom honom, hårdt intill hvarandra. Ännu en blick omkring sig och så en på Ukko.
— Du har ett hårdt sinne, far — sade han — och när du retar mig, kommer det öfver mig också! Det der sinnet, ditt hårda sinne. Men — reta icke bröderna så som du retat mig. Låt dem hållas, du ser hvarthän det bär med mig.
Han tillade efter en stunds paus, vänd till modern:
— Men du, äiti, du är en välsignad Guds engel; inte skall jag någonsin glömma dig.
Så upp i chäsen, som väntade med länsman, befallningsman och fångförare. Man satte af. Bjellrorna klingade åter. Det lät så muntert, det genljöd i bergsklintarne, morgonluften bar detta musikaliska glada ljud långt i fjerran. Hjulen klirrade mot småstenarne, hästhofvarne slogo i frisk takt på den lilla hårda och steniga vägen. Ljudet blef dock småningom allt svagare och svagare.
Ukkos perthög hade stannat i växten. »Äiti» lyfte grytan ur elden, brände sin hand, men kände det icke. Barnen lekte på stugugolfvet…
Allt var som nyss.