— Mor, — ropade han, vänd åt stugan, — mor, du behöfver inte ge dem morgonmjölk till qvällen; mindre duger åt sådana der odågor! Lata ha de varit och styfva i armarne! Gud vet, huru du fostrat dina barn, då du inte fått folk af dem, fast jag hjelpt till och lärt dem det lilla de verkligen kunna! Hör du, ställ fram surmjölk i muggarne, väl påspädd med vatten… Sådant arbete, sådan lön!
Mor stökade inne i stugan. Hon hörde från den öppna dörren alltsammans, men fortfor tyst och stilla att derinne syssla med grytor och fat.
— Mor, — ropade Ukko ännu en gång, — det är ju lördagsqväll, eller hur?
— Så är det, — svarade gamla Annika med sin låga basstämma.
— Och det är min åttiofemte födelsedag, är det inte så?
— Den åttiofemte, ja, — hördes det inifrån.
— Och de vänta sig kalas i dag, kan jag förstå? — frågade Ukko vidare.
— Nog göra de det, — bestyrkte mor.
— Ha, ha ha, — skrattade gubben, — då ska de bli långa i synen. Gröten går nog ned ändå och strömmingen likaså. Koljan är så färsk, att längtan efter mjölken skall bli dubbelt stor. Sådana latvargar! Svält skulle de ha, barkbröd och källvatten! Du ringer inte ännu på en halftimme, mor!
Mor bara teg. Hon öste en skopa vatten i kitteln, der den svarta rågmjölsgröten kokade, rörde hårdt i bottnen, satte slefven på kant och skyndade till bordet. Der, längst inne i stugan upptog det hela långväggen. Det var ett stort bord, groftimradt och starkt. Renskuradt och snygt bar det för tillfället sin börda af fjorton kuvert, hvart och ett bestående af en mjölkstäfva, en lerskål afsedd för gröten, en träsked, ett litet fat rågadt med salt strömming inlagd i saltlake, och ett duktigt, svart hålbröd. För resten hvarken knif eller gaffel, onödig lyx för dem som ha både tänder och händer, tyckte man.