Men längst inne i en af vikarne synes en fläck odlad mark. Träden äro här borthuggna, råg- och potatisland ligga på ömse sidor om en liten byväg, som igensnöad och smal slingrar emellan höga gärdesgårdar, af hvilka nu endast de högsta störarne titta fram som vägvisare mellan fälten.
Der ligger byn. Det är en hop små grå kojor, utan ordning kastade bredvid hvarandra af ödemarkernas arkitekter, bönder som aldrig sett någon stad, och hvilka aldrig med sina bygnader eftersträfvat någonting annat än att nödtorftigt skydda mot kölden och skyla mot regnet de varelser, som skulle bo i husen.
Emellan kojorna ligga ladugårdarne och svinstiorna, rankiga skjul betäckta med ris och torf, hotande att falla, ehuru de tidt och ofta stödjas af starka stöttor, nedslagna i jorden. På några af gårdarne stå stora brunnar med hissverk, så tilltagna i längd och utsträckning, att de på långt håll se ut som jättegalgar. Annars är der fattigdom öfverallt, ett djupt, endast till hälften kändt elände, ett trälande och ett arbetande för lif, hvilkas glädjelöshet de knappast sjelfva förstå. Man knotar icke här otillfredstäldt öfver ödet … dagarna förflyta, komma och gå i mörker och töcken vintern om, i träl och släp den korta sommaren.
Endast ett afbrott har enformigheten här, en liten fest, hvars regelbundet återkommande tjusning gör hvar lördagsqväll lika efterlängtad som full af glädje. Det är ett älsklingsnöje man här består sig, ett nöje, nära nog ett slags sport som man dyrkar, nästan afgudar, och till hvars firande man byggt några altaren, som omhuldade och snarlika stora bål stå der och ryka lördagen lång, så den tjocka präktiga röken såsom ett enda lifstecken höjer sig upp, utvisande ett tecken af lif midt i den eljes obebodda ödemarken.
Det är badstu-badandet, åt hvilket Alassammariboarne egna sig med en sådan lidelse, och åt hvilket de ha rest så många tempel. Den lilla byn har nemligen hela fyra små badstupörten, låga med tak af torf, sotiga, förfallna och nedrökta. Med sina låga dörrar, halm på det nakna, jordbetäckta golfvet, lafve af gamla murknade bräden och stor ugn af stenar är det deras bästa fröjd att gå dit, låta steka sig i det lilla mörka, ånguppfylda rummet, slå sig röda och svullna med löfqvastarne och ligga der tills de, hälften rusiga och hälften sofvande af hettan, gå in igen till stugorna att somna bort från en existens, som de knappt drömma att den kunde vara bättre…
Något skild från byn ligger ett ensamt torp högt uppe på backen. Inne i stugan står mor och kokar gröt i den stora öppna spiseln. Far ligger i långsängen, som intar en stor del af rummet. Han hvilar sig nu på lördagen efter veckans arbete. Det är fars trädestid nu, han hvilar mest, hvilar på gröten, och hvilar på »luren», lite' för och lite' efter. Vinterdagarne äro så långa. Det är sömnigt att höra mors väfstol, som klappar så enformigt. Skottspolen surrar oupphörligt af och till, det är ingen vexling i låten. Rågmjölet, som vispas i grytan, har en så egendomligt söfvande lukt. Far trifs så väl under den storblommiga »ryan». Barnen äro så stora, att de inte mer skrika, Matti täljer båtar och Annikka stickar strumpa.
Matti har båten färdig, stiger på bänken och ser ut genom det lilla fönstret. Han står på tå och sticker ut den röda tungan ur munnen för att se bättre. Det hvita håret faller honom i ansigtet; förargligt att det är så långt! Drägten är eljes ej invecklad. Lång skjorta af hemväfdt oblekt lärft. I stugan är varmt. Ute är vinter, trettio grader om nätterna; solen kysser visserligen en smula lif i ispiggarne middagstiden, eljes icke.
Hvad ser han, den sjuårige, der han står? Rök från skorstenarne och rök från badstugorna. Från allihop! Och bakom röken der längst nere i dalen, der vägen går emellan de snötäckta ängsrenarne hvad ser han der? En ovanlig och i hans tycke förtjusande syn. En släde förspänd med två hästar och med en lysande figur med blanka knappar på kuskbocken. Inuti släden en dam och så ännu en och en half, en ung fröken och ett barn!
»Herra Jumala»! mor! nu går jag ut, se bara, der kommer herrskap i släden, stor-herrskap, riktigt som kejsaren sjelf, hör sådana bjellror, och solen lyser på allt gullet, se mamma! se, allt folket springer ut — kom så få vi se hvart de fara.»
Den lille hade rätt. »Hela byn,» varskodd af bjellerklangen, var på benen. Det var främmande till länsman, förnäma främmande, en fru från sta'n, en fröken i grann pels och en militär med blanka knappar och röda prägtiga snören. Han satt på kuskbocken och körde sjelf. Matti hade aldrig sett en sådan ståt förr.