Våren kom när vintern gick, men det blef icke bättre, ehuru hon hvarje dag hoppades. Hvad han förtjenade hade han ju rätt till att sjelf använda. Hvad hon arbetade ihop köpte hon mat för, mat och något husgeråd. Det räckte godt till, men ingenting blef öfver.
Han var sällan hemma. Hon fick bära maten bort till fabriken, der han arbetade. Icke alltid var han der; man sade, att han gått ut »på ärender». Maten skulle i alla fall lemnas der; han kom väl igen. Han kom igen — men alltför sent, kom igen, men icke mer arbetsför, utan dåsig och slapphändt, så att det icke blef något af med arbetet.
Slutligen måste hon ge af sin dagspenning för att betala hans skulder, än krögaren, än månglerskan, än juden som sålt honom kläder. Han tackade henne aldrig, han ville helst slippa tala derom. Han skröt likafullt alltjemt om sin duglighet och raskhet, sin händighet. Han nästan ansåg det som sin merit, att han tålde henne i sitt hus, och försökte alla medel att låta henne känna sin öfverlägsenhet. Det att han lefde på hennes arbete ansåg han som en oförtjent ära för henne, en ära, som han likväl aldrig tålde höra nämnas.
Och dock var Erik ingen verkligt dålig karl, menade hon. Han var alls ej förfallen, hans utseende utvisade tvärtom stor lifskraft och ungdomlig spänstighet. Skulle det der uttrycket i ögonen ej varit, så hade man kunnat tro honom… Men de skrattande, simmiga blickarne, som jemt irrade omkring oroligt och rastlöst, vittnade om annat. Och dock! ännu älskade hon honom, hon måste, han var ju hennes make, hennes…
Han hade heller icke gjort något ondt, tänkte hon. Han var ju ung och bara litet svag. Det var litet ostadighet, tänkte Eva, det skulle snart blifva bättre, bara tiden led. Han skulle till slut se, att en ordentlig, ärbar och arbetsam hustru var bra att hafva, en trogen, mildlynt qvinna, som skötte om hus och hem.
Så satt hon ännu en halftimme. Klockan, som hon fått af herskapet, den stora väggklockan med röda rosor målade kring urtaflan, slog half åtta. Det led, och han kom icke.
Om hon skulle tända vaxljusen i granen, som stod vid spiseln? Bara han icke dröjde så länge, att de brunno ut. Kanske hon borde vänta ännu en liten stund och hellre sätta på risgrynen…
Det gjorde så ondt att röra sig. Det brände i hufvudet, och kroppen skälfde till ibland af kyla. Det var tungt att gå i dag, det gick icke så bra som eljes. Hon sträckte sig upp efter en blankskurad kastrull och gjorde spiseln i ordning. Ute i boden stod veden, som hon sjelf köpt och sjelf huggit och sedan radat upp så nätt och jemnt. Dit ut gick hon, en brasa skulle säkert bidraga till trefnaden. Erik tyckte så mycket om värme…
Boden låg vid porten, de otäta väggarne insläppte snön, som fördes in af vinden och hopade sig i en drifva midt på bodgolfvet.
Derinne hörde hon, huru någon ute i porten talade…