För första gången tänkte Eva klart i denna sak — hon förstod, att hon allena älskat och att denna hennes känsla hindrat henne att bedöma hans känslas rätta halt så, som hon eljest skulle gjort, om hon ej varit så blind…
I smärtans första ögonblick gaf hon vika för ett utbrott af förtviflan. Hon, den alltid lugna, förtröstande, med det orubbligt goda lynnet, hon greps af en sorg, som syntes henne omöjlig att bära, och hon sjönk ned som en sten på det fuktiga golfvet i vedboden, sjönk ned på snön och omfattade med armarne vedstapeln liksom ett altare, vid hvilket hon ville tigga om förbarmande.
Vinden dref alltmer snö in genom springorna. Drifvan derinne blef större. Kölden isade henne, fukten trängde sig på henne genom kläderna, men hon kände ingenting; den feber hon nu kämpade mot värmde henne och brann som eld i ådrorna.
Så låg hon kanhända en halftimme sanslös. Men en rörelse inom henne väckte henne och tvang henne att stiga upp. Det var som en öken hela verlden, hemmet, allt. Hon var så ensam. Nu först förstod hon herrskapet. De hade insett allt. Hennes dårskap, hennes löjliga kärlek. Till dem kunde hon icke gå. Och inga vänner hade hon, inga, knapt bekanta. Hon var ej af det slaget. Emedan hon var inåtvänd, tyst och sluten, i sitt sätt högt öfver sina jemnlikar och nästan bildad, hade man dragit sig från henne med denna skygghet, som så ofta skiljer råheten från en hjerteadel, om hvars existens man intet vet, endast instinktlikt känner.
Evas glödheta ansigte lyste af feberhetta. Hon stred en stund med sig sjelf, andades våldsamt, häftigt och högt, som hade hon kämpat bröst mot bröst med en synlig fiende. Hon tryckte så hårdt, så hårdt sin hand mot hjertat, återvann sedan så småningom fattningen, kom till sig sjelf och började att långsamt skaka af stickor, snöslask och sågspån, som fastnat på hennes klädning. Hon slätade med handen sakta sitt våta hår, som hade det varit ett oroligt barn, hvilket man med smekningar kan lugna. Hon strök sina kinder gång på gång, som hade hon sjelf varit den mor, hvilken hon för länge sedan förlorat och som hon nu tycktes i så stort behof af. Så suckade hon ånyo, tungt och djupt och såg sig omkring med lugnare, nyfikna blickar.
Hvar var hon egentligen? Hvarför hade hon legat här i boden i kölden?
Hvaröfver sörjde hon? — — —
Ah! Således medvetandet af denna olycka, som hon så länge burit utan att hafva känt den. — — —
Hvad sörjde hon? Förlusten af honom, honom, som, det kände hon nu, icke var henne värd?
Det kom med ens en så skön välsignelserik känsla af nåd öfver henne, af Guds nåd. Gud, som hon nyss glömt. Och Han hade ju gifvit henne detta barn, som skulle se dagen snart nog, detta barn, som skulle blifva hennes tröst i hennes andliga och lekamliga fattigdom, detta mörker utan ljusning!
Hon bad, der hon nyss förbannat, bad så innerligt, så förtröstansfullt och log åter mot det kommande, log der hon stod i kölden, log som i en skön dröm.