— Så det är allt bättre ni tar bärkorgen! Men den är egentligen mycket dyrare än sju mark, den.
Erik såg bedröfvad ut.
— Hvad kostar den?… jag har inte mer än det här och får inte på länge heller, ty nu härefter går min lön allt åt till hushållet, och hon får ej arbeta mer, hustru min, nej, det får hon inte. Jag skall allt vara karl och arbeta för oss alla tre, jag!
Frun tog korgen, bröt af en af rosorna och stack den midt i.
— Här har du den — sade hon och gaf honom den doftande bördan.
— De äro väl rigtiga? — frågade Erik och tog med den största andakt och försigtighet i korgen. — Det är väl icke något underslef med det här heller?
Men han märkte snart nog, att allt var rätt, tog upp sin blårutiga bomullsnäsduk, vecklade upp den, knöt upp knuten i ena hörnet och framtog en nött femmarkssedel och tvenne enmarker.
— Här är det, — menade han, påsatte sin hatt, tog korgen och beredde sig att gå.
— Ni måste allt hafva mycket penningar, karl, efter ni har råd att bestå er en sådan der lyx — sade frun och såg belåten ut, när hon stack penningarne på sig.
— Sådan der … hvad heter det? — sporde Erik och stannade i dörren.