Ett hopp upp, och så ned igen, midt in i det hvita skummet.
Ett rop af fasa hördes från åskådarne vid bryggan der nere. Var han kanske drunknad, den djerfve? Skulle han i nästa ögonblick långt nere flyta upp som ett blodigt, sönderkrossadt lik? Eller skulle djupet aldrig mer återge det djerfva menniskoflarn, som oförväget vågat trotsa en obändig och vild naturkraft?
Åh, ingen fara!
Som en Mefistoskepnad steg han med röda tröjan upp ur skummet, våt ända till hatten, men lugn som en staty.
Stocken rullade åter under honom, jemnt, rakt, pilsnabbt!
Men uppe på bron dånade ett ovilkorligt »hurra», och den djerfve stockflötaren svarade med att ledigt svänga sin hatt just i samma ögonblick han syntes nedanom fallet på andra sidan bron, i jemförelsevis lugnt och ofarligt vatten.
Snart var han borta vid holmen, der vågornas stilla sqvalp mot stranden gjorde all fart omöjlig. Här låg en del af flottan och gungade omärkligt för dyningen.
Matti lemnade sin plats och hoppade från stock till stock, vig som en akrobat, lätt och elastisk som en fågel.
Slutligen uppnådde han stranden. Leena var ej i dag som annars honom till mötes derborta i dälden. Hon stod stilla bakom bron, nere åt stranden. Han sprang framåt så munter, gnolande på en lustig polska. Det går så präktigt att efter den takten svänga om med sin flicka och trycka henne intill sig, fast och hårdt.
Så fatalt, bron är alltjemt full af folk! Hvar och en skakar hand med Matti, berömmer honom, och till och med de fina fröknarna ha vänliga leenden för hans bragd. Leena står ensam der bakom, försagd och blyg.