Matti, som för första gången sedan länge tänkt tillbaka på sitt hem i ödemarken, på sin stackars hederliga mor, på sin ungdomsbrud, på de präktiga friska forsarne och moarne deruppe, Matti rördes af den unga flickans deltagande för honom, suparen, f. d. fången, han rördes och lofvade att för hennes skull ändra sig, om han finge ett bättre, mer lönande arbete.
Och den stackars flickan å sin sida lofvade att förskaffa honom det. Hon skulle vidtala sin husbonde, tvålfabrikören, sade hon. Och så skulle de dansa en dans tillsammans, han den trasige, förfallne ynglingen och hon den fattiga, men ännu redbara flickan, som för en gång i lifvet var på dansnöje.
Ett starkt ljudande, flåsande och ostämdt positiv vefvades upp till dans. Han satt på ett bord, positivspelaren, och hade sitt instrument framför sig på stolen. Det blef först vals, så polka, och så vals igen.
Men den stackars tjensteflickan kunde inte dansa. Hon stod och stampade på en fläck, röd och varm, klumpig och så löjligt allvarlig. Han fick henne ej ur fläcken, och då hon vände sig, var det alltid galet och förvändt.
— Spela en polska, en Hollolapolska! — skrek Matti, lifvad af bränvin och en återuppvaknad danslust, yster och med en flägt af den forna, ungdomliga lifligheten.
— Spela en polska, svarteman, så vi få dansa! Der har min flicka inga konstiga steg att göra, — för jag sparkar för henne, det lofvar jag er! Och nu pass på, gossar, så får ni se, hur Kalliola-dansen svänger, den är bättre polska än edra begrafningsdanser, som gå som fluga i tjära!
Hej hopp, nu ska' vi börja! —
Matti svängde sin sköna ett par hvarf kring salen och lyfte så henne högt upp. Stälde henne ner igen och började piruettera. Det var en sorts solodans, hälften »schottisch», hälften »ryska» och för resten improviserad.
Hans fötter berörde golfvet allt oftare, svängde i luften hit och dit samt sparkade åt höger och venster i olika, konstiga vridningar! Derunder böjde sig den ännu viga kroppen med en sorts vilddjursaktig elasticitet, som ej kunde undgå att väcka beundran.
Han gestikulerade med armarne och slog händerna än i sina fotsulor, än i golfvet.