— Nej för all del, det var litet snack om något testamente, men hela skulden lär slutligen ha varit en förvaltares, som han hade i sin tjenst, jaa, det var till och med en mordhistoria, förvaltarn kom fast, tror jag, men ingen menniska misstänkte på allvar vår käre Emile Gerôme, det är ju en fin karl, vet jag, särdeles beläst, och fast han har sina egenheter, är han en hederlig menniska, det tviflar ingen på…
Kaptenen blef sysselsatt med en ny till läggning, och den fete gick ned för trappan och slog sig ned vid patronens sida. I början något reserverad, blef patronen så småningom mer lifvad vid tanken på en försvunnen tid, rik på glada minnen, och talade snart allt mer oförbehållsamt med sin ungdomsvän.
— Du har blifvit lycklig du, — sade han med en blick på löjtnantens välförnöjda fysionomi och ytterst välfödda figur, lycklig och fet och rik och prägtig! Här i vårt fattiga land är det värre. Jag ärfde visserligen med min hustru en liten summa, några gamla hus och det här stenröset till ö, men — folket här i skärgården är demoraliseradt och bestjäl herremännen, man kan inte lita på en enda, jorden är karg och mager, föder inte kreatur engång, det är ledsamt, kära bror, men sanningen är att man sjelf förfäas här i landet. Jag var dum som inte gjorde som du, gifte mig i Ryssland, blef naturaliserad der borta i Österland, skaffade mig en brunögd barischna till hustru och lemnade det här landet med sina små trånga förhållanden och sin obehagliga politiska ställning.
— Gamle misantrop, jag tycker du borde vara försynen tacksam som ställt till så bra för dig. Endast en omständighet kan ju vara beklaglig: du miste alltför tidigt din hustru!…
— Ack ja, — suckade patronen med en blick till himlen, — hon gick ifrån mig, till min otröstliga sorg! Och lemnade qvar mig ensam med min smärta och tre minderåriga! Dem måste man uppfostra, det är fan så dyrt. De ha inga karaktärer, de brås på modern, gunås! Dåliga anlag! Pojken är drömmande och pjunkig, veklig och slösaktig. Han har en egendomlig talang att skaffa mig utgifter, så ung han är. Det är med oro jag ser hur han är i stånd att bestjäla mig för att ge skänker åt någon af de tiggare vi ha på gården, någon af det der eländiga folket som man får lof att föda … för skams skull, och hvilka kalla sig våra tjenare…
— Åh för tusan, låter det så? Hör du bror, jag har lust att komma hem till dig — du reser ju hem i qväll — för att se hur du har det, några goda råd kunde kanske jag som äldre landtbrukare ge dig.
Patronen fick en skiftning af rödt öfver sitt gula ansigte, han hostade, morgonluften var kanhända honom för skarp, och med af ständiga hostningar afbruten hastighet sade han, litet vänd ifrån sin vän:
— Det är ingenting att bjuda — bjuda gäster till, mitt hem, mitt ungkarlshem. Neej, mitt bord är illa försedt, vi ha nu också oroligheter med hyresgästerna — och det blir slagt först i nästa vecka … då, om du behagar, är du välkommen, och jag skall vara smickrad och förtjust att få emottaga en så ärad och så sällsynt gäst.
— Jaså, du protesterar … du gamle skälm, du tror du slipper! Någon skall du ha som skojar upp dig, det märker jag. Jag följer med dig i dag, blir några dar öfver, och dermed punkt. Åhoj, der ha vi ju Helsingfors! Prägtigt! Fanken till bra kyrka den der röda deruppe … det är den ryska, jaha! Och så ståtlig Nicolaikyrkan tar sig ut härifrån. Lite för mycket hvitt, och — ja — något annat fel är det dessutom. De skulle på den der kolossala trappan satt Kasanska kyrkan från Petersburg i stället. Löjligt med dimman, nu är alitihop dolt igen, och man ser bara Sveaborg som midt i en ocean. Gamla ärliga fästning med dina trefliga fängelser och murar. Skall bli fan så lustigt att andas din präktiga surkålsluft igen!
Patronen betraktade med likgiltiga blickar hela det lifliga sceneriet omkring dem. Dimman, som kom och gick, flyttade sig än åt höger och än åt venster, än skymmande en, än en annan del af nejden, än förvandlande hafvet der det var tätast besatt med klippor — till en oändlig vattenyta, än visande sjön bortom båken i hägrande bilder med i fjerran seglande skepp, skutor och båtar, alla upp och ned, med masterna åt sjön och kölarne uppåt skyarne.