Lina lagade thé och vikte servietter. Hon förstod sig inte på något.
Hvad hade då skett? Pastorn hade varit där fyra, fem gånger, talat med
Luba, läst för henne, bedt med henne.
Och Luba hade biktat sig — — — hvar enda tanke, hvar skiftning, hvarje liten strid. Han skulle veta, allt, — — — det fick sedan gå som det ville.
Under dessa besök var Lina alltid inne hos sig, men hon märkte att pastorns umgänge uppmuntrade Luba som intet annat.
Luba blef allt raskare, talade om att bli frisk, fick aptit, började se sig i spegeln och vårda sin drägt.
Hon fick en ny broderad liggklädning och små sockor af stickadt hvitt ullgarn.
Så kom denna bönestund, — den första i flere vittnens närvaro, och nu — hvad hvar det? Undret! Undret! Luba var frisk, kunde gå, röra sig.
Pastorn ropade Lina.
Hon gick in. Han satt på sängen, vid hufvudgärden och höll handen kring
Lubas lif. Luba lutade sitt hufvud mot hans aksel.
"Bed Gud välsigna vårt förbund syster Lina", sade presten, "Luba och jag ha i denna stund lofvat hvarann tro, och ämna ingå kristligt äktenskapsförbund! Bed Gud välsigna oss."
Lina var nära att falla baklänges. Men hon hämtade sig snart, välsignade dem, lyckönskade dem af fullaste hjärta, och tassade så oförmärkt in i köket, att taga bort den kokande thépannan från elden. Eljes hade den helt säkert kokat öfver och förstört hela spisen som just var upputsad och fin nu på lördagsafton.