Han vinkade, hon steg upp, stod på benen, tog ett steg.
Pastorn sträckte sig ut i hela sin längd, öppnade sina armar och jublade: "se, se Guds nåd! Hon går, hon kommer! Hon år frisk! Frälst! Lofvad vare Herren!"
Alla damerna foro upp! Lina kom framrusande från sitt rum, skrämd och urstånd att tro sina egna ögon.
Luba, Luba som i fjorton år, med få mellanstunder legat till sängs, hon stod där, i sin hvita drägt midt i rummet, som en uppenbarelse, vacklande med darrande framräckta händer!
Det varade ett ögonblick. I det nästa låg hon i pastorns famn, betagen, ifrån sig af glädje, urståndsatt att röra sig, men triumferande, hoppfull, lycksalig.
Hon var frälst, frisk, färdig!
Halleluja, ett undervärk, ett himlens undervärk.
Och der blef sjungen en lofsång af jublande, hänryckta stämmor.
Ut, ut, att förkunna undret! Alla de elfva kysste pastorns händer och Lubas, de välsignade, omfamnade, voro utom sig, alldeles hejdlösa, utan sans, sprungo åstad som jagade.
Hon låg nu på sängen och smålog. Han satt vid hennes sida, höll hennes hand, och hviskade.