Han trängde på, blef allt mer uppeldad, stormade på Guds barmhärtighet, Gud måste, måste höra, han kunde icke neka, nej hon skulle bli frisk, hon skulle stä upp, miraklet skulle ske, den bedjande syndarens tro kunde ju försätta bärg, ja visst, det var säkert, bara intet tvifvel, den allsmäktige skulle hjelpa, hon skulle stä upp, i dag, redan i dag, straks på stund!
Han stannade, väntande, i from andäktig bidan, så uppmanade han de andra att bedja, sakta eller högt, hur som helst.
Åter blef det tyst en minut, — en lång stämningsrik minut… så hörde man ånyo hans stämma, vek och manande.
De mumlade nu alla, på knä, med höjda händer och slutna ögonlock.
Pastorn steg upp, närmade sig sängen, gjorde korsets tecken, och kysste
Luba på pannan — det var den kristna broderskyssen.
Hon höjde armarne som till en omfamning, och han såg på henne lika som nyss, — hans läppar hviskade några ohörbara ord.
Darrande, leende, lycksalig besvarade Luba hans blick. Hennes ögon besvarade hans kyss, och hon höjde sig upp ur sin liggande ställning, dröjande liksom ofrivilligt…
Han gick sakta baklänges, med armarne sträckta, som inbjudande henne att följa.
Hon reste sig, lade sin ena fot på mattan, och så den andra.
Där satt hon rak, med strålande blickar, blek som en skugga men med ett leende som den lyckligaste bland dödliga.