"Systrarne" satte sig, öppnade sina böcker och slöto dem igen. Pastorn stod en stund stilla själsfrånvarande, alldeles distraherad, med ögonen fastade någonstädes framför sig. Man observerade honom noga, allas blickar voro riktade på honom utan att han gaf akt därpå.
Det var alldeles tyst i rummet. Damerna sutto utanför skärmen, och pastorn tog plats närmare den sjukas säng, straks bredvid den.
Alla böjde sig ned, hukade med hufvudena och dolde ansigtena i händerna.
Pastorn föll på knä, och mumlade en stund sakta. Han såg med sina klara, ljusblä ögon på kristusbilden, försökte lägga i sin blick all möjlig innerlighet och tycktes bedja.
Så såg han på Luba som låg där i sin fina, hvita morgondrägt, blek och genomskinlig, lika förandligad som han tycktes materiel.
Hans rödbruna ansigte var den största motsatts till hennes hvita, med de stora djupa ögonen. Och när hon betraktade honom blef där en sällsam glans i blicken, och munnen log. Man skulle i denna stund kunnat glömma att hon var ett helgon, öfverjordisk och luttrad som renaste silfver.
Sä började pastorn i knäböjande ställning att tala.
Först sakta, hviskande, med stora betydelsefulla pauser. Rösten smekte, den var vek ock klar, man skulle icke tänkt sig att den kunde komma från all denna kroppslighet. Han bad, bad för de ensamma, de fattiga, de lidande. Han fick sanna accenter, ord som godt tydde hans hjärtas mening. Och hans hjärta tycktes värkligen klappa varmt för de olycklige, de ringe, de föraktade…
Men så lemnade han dessa, och riktade för endast en sin bön till Gud. För en som lidit, som kanske felat först, fångad i världens garn, men som sedan i fjorton långa år lidit, och gjort bot.
Han bad med sträckta händer, med darrande röst, bäfvande af varm hänförelse, bad som för sitt eget lif.