Man kom in på Esplanadgatan, gick öfver Salutorget förbi Kejsarinnans obelisk, passerade Högvakten och gick upp åt Mariegatan, vek af vid Margelins hörn och slank in i gården där systrarne Donner bodde.
I tamburn voro elfva par händer redo att hjelpa pelsen af pastorn, medan tvenne af de yngsta gjorde min af att böja sig ned till öfverstöflarne hvilka dock med en kraftig rörelse af pastorns ben slängdes af, och föllo ned på golfvet där de så i timtal sednare lågo och läkte.
Inne hos den sjuka voro de nykomne väntade. Barnabasföreningen som aldrig återkommit var skingrad under vintern, pastor Lämmenen hade samlat omkring sig några af spillrorna, och man skulle i afton, just doktor Collins bröllopsafton, ha bönemöte hos fröken Donner som förresten nu på våren kände sig betydligt bättre. Ty Collin hade med ifver åtagit sig sitt kall som läkare hos fröken Donner, hade börjat med början och vakade strängt öfver att hon "lefde ordentligt." Bad och gnidningar hade blifvit använda hela vintern, och medikamenter fick hon numera föga.
Hans förhoppningar gäckades dock en tid, men som sagt, nu de sista veckorna såg hon ut som en annan människa. Isynnerhet märkbart var det i afton.
Pastor Lämmenen som först nästan motvilligt lät sig föras till "den heliga" på besök, blef högst frapperad af henne redan från början.
Hon intog honom genast, hennes varma religiositet, så fanatisk den var, gjorde stort intryck på honom, och han hade aldrig förr, hvarken under sin korta studenttid, eller sednare på bondlandet påträffat något dylikt.
Snart nog funno de hvarandra. Icke att någondera skulle uttalt sig i ord.
Hon tog honom icke som han var utan lät sin fantasi omskapa honom till en storhet, en genial ordförkunnare. Hon såg ej i honom landspresten, som genom en nyck af modet med ens blifvit upphöjd till hufvudstadens fasionablaste predikant, utan hon tyckte sig i honom finna den värkliga profeten, gudsmannen, sjelfva fullkomligheten, dygden personifierad.
Hans fysiska kraft, hans talareentusiasm hänförde henne. Han var för henne en apostel, men en apostel som kommit till för henne, för att ge hennes lif innehåll, hennes tro än mer stadga, hennes hjärta tusen nya heliga känslor.
Nu trädde han in i rummet, allvarlig, rörd som hade han gått in i en kyrka. Han hälsade aktningsfullt på Lina, men på Luba blott med en lång blick.