Men tankarne kommo igen — — — försaka, lida, strida, det är större.
Nej! det var förfärligt, onaturligt, omänskligt.
Hur hade hon kunnat lefva alla dessa fjorton år? Hon som velat ha mer än andra, som velat njuta, bara njuta, och som aldrig ens tänkt sig att låta sig nöja med en hvardagslycka som andra kvinnor, hur hade hon kunnat lefva? Lefva som en nunna, som ett helgon, som en asket, en martyr?
Lefva? Nej, hon hade icke lefvat, hon hade legat i skendöd, och i går, i går hade hon vaknat till lif!
Men kristendomen, hennes underbara, sköna kristendom, var den då borta?
Hon som varit Kristi brud, hvad var hon nu?
Hon ville ej svara på dessa frågor som kommo farande ur luften, emot hennes vilja. Hon ville vara lycklig, glömma det förflutna, tro på framtiden. Allt var intet, utom att han fanns, han som hon älskade.
Han som var mer än allt annat, mer än hennes första ungdoms drömdemon, mer än hennes första, falska jordiska kärlek, mer än hennes religiösa bildideal, Kristusporträttet, han som var hennes första värklighet.
Hon ville bara tänka på honom, inkarnationen af alla dygder, honom, den ädle, den fullkomlige, den gode.
Och nu tyckte hon att han liknade Kristusbilden… naturligtvis en smula mer mänsklig, men — — blicken, minen, skägget.
Det ringde och han kom.